Förord

Föreliggande häfte avser att ge bakgrunds information till konflikten om Malvinerna (Falklandsöarna), särskilt vad avser dess förhistoria, områdets ekonomiska potential samt de geopolitiska förhållandena. Häftet är att betrakta som en snabbresumé av ett utförligare arbete på spanska av Rigoberto García och Margarita Pulido, “La Cuestión de Las Malvinas (Falklands)” (juni 1982), som kan beställas gratis från institutet.

Bakom arbete ligger en omfattande materialgenomgång samt diskussioner med forskare vid och utanför institutet. En paneldiskussion anordnades från övrigt vid institutet ett par veckor efter krisutbrottet i april liksom ett seminarium den 9 juni med gästföreläsaren Marcos Kaplan från UNAM i Mexico. Skriften är ett resultat av institutets strävan att bevaka och belysa denna internationellt mycket uppmärksammade fråga.

Stockholm 1 juli 1982

Föreståndaren

2

KONFLIKTEN OM MALVINERNA (FALKLANDSÖARNA) – OM DESS BAKGRUND

1.Inledning 3

2.Malvinernas 1äge och naturgeografiska huvuddrag 4

3.Sociodemografiska aspekter 8

4.Öarnas ekonomi 10

5.Den historiska bakgrunden

A.Argentinas version 12

B.Englands version 17

6.Teser

A.Malvinerna (argentinsk tes) 20              

B.Falklandsöarna(engelsk tes) 26

7.Internationella fora och bilaterala överläggningar28

8.Öarnas strategiska och ekonomiska betydelse

A.Geopolitik och strategi 33

B.Havets resurser 34

C.Mineral- och oljetillgångar 37

9.Suveränitet? Varför krig? 40

10.Krisen 1982. Könsekvenser 48

      Bilaga. Geografiska namn                       53

RIGOBERTO GARCIA

Under medverkan av

MARGARITA PULIDO

ju1i 1982

3

1. Inledning

Då konflikten om Malvinerna (Falklandsöarna) utbröt den 2 april 1982 anade få (allra minst de argentinska militärerna) vilka proportioner den skulle komma att ta.

Både Argentina och Storbritannien fick stöd från de mest skilda politiska läger och länder. Argentina fick stöd, framförallt moraliskt, såväl från de progressiva regeringarna i Kuba och Nicaragua och från alliansfria stater som från de militära diktaturerna i Guatemala och Bolivia och från länder i Osteuropa med Sovjetunionen i spetsen. I dat senare fallet gällde det emellertid snarare ett spel för gallerierna än ett verkligt stöd, eftersom man underlät att utnyttja vetorätten i FN för att stoppa eller ändra resolution 502 och beviljade inte någon mer effektiv hjälp.

Även Storbritannien erhöll hjälp, inte enbart diplomatisk utan även ekonomisk, politisk och militär. Bakom den stöd främst USA, de flesta västeuropeiska länderna och en stor del av Storbritanniens och Frankrikes forna kolonier i Asien, Afrika och Latinamerika bland vilka finns både demokratiska och diktatoriska regimer.

Stormakternas regeringar och militära experter hanvisade till den grundläggande uppdelningen i två världsblock, ost - väst, i sina politiska bedömningar om eventuella sammanstötningar och konflikter. Men enbart indelningen i dessa två block räckte inte för att förklara krisen i Sydatlanten. Än mindre om

vi tänker på att de inblandade länderna har strategiska och kulturella band och att båda står för en livsstil och utveckling som vi betecknar som kapitalistisk, västlig och kristen. En stor del av världspressen publicerade dag för dag sensationsartiklar som talade om kamp mellan demokrati och fascism, frihet och förtryck, mellan ett utvecklat och rationellt folk och ett underutvecklat och emotionellt eller mellan oberäknelig nyckfullhet och teknisk effektivitet.

Vi ska här försöka att ger saklig information om öarna, om befolkning,

4

historia och naturtillgångar och om kravet på suveränitet sett ur dem båda parternas synvinkel. Vi vill också se på Malvinernas (Falklandsöarnas) roll i ett internationellt sammanhang till följd av deras strategiska och ekonomiska betydelse och av konfliktens effekter på kortare och längre sikt i nationellt, kontinentalt och internationellt perspektiv.

2. Malvinernas läge och naturgeografiska huvuddrag

Malvinerna omfattar ca 300 öar på en latitud som på norra halvklotet motsvarar den mellan Amsterdam och Bryssel, det vill saäga mellan 510 och 530 S och longituderna 610 och 570 V. De ligger ungefär 510 km från Magellans Sund, 770 km Från Kap Horn, 1800 km från Buenos Aires och 13 800 km från London. Öarnas sammanlagda yta på ungefär 12 150 km motsvarar storleken på landskapet Härjedalen. De två viktigaste öarna såväl vad gäller storlek som folkmängd och ekonomisk betydelse är Gran Malvina eller Västfalkland och ön Soledad eller Östfalkland. De skiljs åt av San Carlos- eller Falklandsundet som är ungefär

10 km brett (1) och karaktäriseras av oregelbundna och branta Kuster.

Andra viktiga öar är: i norr Sebaldes eller Jason, Rosarioön eller Carcass, Trinidad eller Saunders och Borbón eller Pebble; i söder Lenes Marinos eller Sea Lian, Jorge eller Georgien och Aguila eller Speedwell; i öster Bougainville eller Lively och María eller Bleaker och i väster San Jose eller Weddell och Goicoechea eller New Island.

De två viktigaste öarna är svagt kuperade med höjder som knappast överstiger 700 meter. Intressantast i detta sammanhang är den östra ön, där området i sydväst vid Choiseulsundet, som är fullständigt platt, kontrasterar mot det nordliga området med en rad kullar och åsar i väst-östlig riktning, vilka går Från Puerto Argentino (Port Stanley) mot Usbornehöjden (705 meter) genom Rivadavia- eller Vickhamhöjderna (400 - 580 meter). Norr därom ligger några höjder, nämligen Simon, Vernet och Low på

(1) För geografiska namn som används av argentinarna och engelsmännen se bilaga.

6

mindre än 500 meter. Öns norra del är mycket kuperad och består av klippiga havssediment från devontiden, medan den södra delen består av landsediment från karbon- och permtiderna. Västöns medelhöjd överstiger den östra öns. Dess yta är något kuperad och har så gott som överallt åsar och spridda kullar. Högsta toppen är Monte Independencia eller Adam som mäter 658 meter i öst och Sullivan med 473 meter i söder. Redan i området vid San Carlos- eller Falklandsundet reser sig i de nordliga och centrala områdena en rad kullar vid namn Rosalie och Hornby, varav den högsta mäter ungefär 670 meter över havet. Ön är nästan helt bildad av havssediment från devontiden och i söder några sedimentlager Från tidig paleozooisk tid. Ett utmärkande geografiskt drag för öarna är förekomsten av "stenfloder". Det är flodfaror på 60 upp till flera hundra meters bredd täckta av stenar i olika storlekar. Under sådana "mattor" av stenar strömmar, såsom Darwin observerade (2), vattnet flera meter under stenblocken och man hör ljudet från det osynliga vattendraget. Dessa stenfloder förekommer framför allt på östön. Även om det inte förekommer öppna floder i ordets verkliga betydelse, finns det ett stort antal korta strömdrag (20 - 40 km) med permanent flöde, t ex Warrah på 32 km i väster och San Carlos på 36 km i ost. Det finns också ett stort antal små sjöar med stillastående vatten som samlats i håligheter formade av fördjupningar i slätten. De viktigaste är Sullivansjön, ungefär 9 km lang, och Hammond, ungefär 5 km, båda på östön.

Havsdjupet närmast öarna är 30 till 80 meter för att sedan, på ett avstånd av ungefär 100 km från huvudöarna, oka till horst 150 meter i norr och öster och 220 meter i sydväst. Klimatet är havsklimat och karaktäriseras av stårka vindar och lite regn (omkring 660 mm), som är jämt spritt under året. Det är ofta molnigt (3).

(2) Darwin, Ch. (1958), The Voyage of the Beagle, New York, ss 161-175

(3) Intresserade av öarnas geologi, hydrografi och klimat se Halle, T.G. (1912) “ On the Geological Structure and History of Falkland Islands” i Bulletin of the Geolog. Inst. of the Univ. of Upsala, vol. XI, ss 118-205, Baker, H.A. (forts.)

7

Årsmedeltemperaturen i Puerto Argentino (Stanley) är 5,60 C. Arets högsta temperatur är 21 - 23 a C och den lägsta är mellan -6 och -5,50 C. Den kallaste månaden är juli med en medeltemperatur på 2,50 C och den varmåste är januari med en medeltemperatur på 9,8 C.

Vädret är mycket instabilt och det är mycket vanligt med oväder med åska på sommaren och vindar överstigande 20 sekundmeter på vintern. I september är vindarna oftast nordliga, medan de Kalla sydliga vindarna med någön påverkan från Antarktis dominerar mellan maj och juli. Mellan april och oktober förekommer ana i högländerna inne på öarna.

Vad gäller vegetationen har vi tack vare den svenska expeditionen som G. Skottsberg organiserade 1907 - 1909 en fullständig översikt (4).

Anmärkningsvärt är den så gott som absoluta avsaknaden av träd med undantag för den lilla skogen på 1 ha som Finns i Hill Goose. Enligt svenskarna Halle och Skottsberg var ögruppens klimat mycket mildare före istiden än nu. Det finns rester av podocarpus- och librocedrusskogar. Landskapet är nu ganska monotont, eftersom trad Ochbuskar i olika farger och storlekar som gör landskapet omväxlande, inte existerar.

Skottsberg definierade vegetationen efter jordtypen. Sålunda dominerar det "vita graset” (Cortaderia pilosa) i det områden som inte har stillastående vatten. Det påminner mycket om det fina gräs, som bildar en stäpp som liknar snår av Axorella Yareta och Azorella Selago beroende på höjden. På de fuktiga och sumpiga lågländerna eller omkring småsjöarna växer Azorella Calspitosus, Caltha Sagittata och Ranunculus Calspitosus. Men viktigast är "tussac"graset (Poa Flabellata) som bildar en tjock vassplantering som mäter upp till 2 meter och som breder ut sig på flera kvadratkilometers yta vid kusterna.

(3) (forts.) (1924) Final Report on Geological Investigation in the Falkland Islands, London, och Dans, F. (1955): Reseña Geográfica de las Islas Malvinas; Aparicio, F.de (1958) La Argentina: Suma Geográfica, 6 vol. Buenos Aires.

(4) Skottsberg, G. (1913): A Botanical Survey of the Falkland Islands, i Botanische Ergebnisse der Schwedisehe Expeditiönen nach Patagönien und dem Feuerlande, 1907 - 1909, Upsala and Stockholm.

8

Det är utmärkt foder för boskapen, särskilt under vintern. På grund av det okontrollerade betet som har pågatt på öarna under historiens gång har dess utbredning tyvärr minskat betydligt.

Havsvegetationen består framför allt av alger av typen Macrocystis pyrifera, kant under namnet "kelp". De kan bli över 18 meter höga och täcker vida områden. Jämte Macrocystis finns även Lessoniae på de största djupen. Dessutom finns mindre röda, gröna och bruna alger. Alla dessa alger och speciellt "kelp” kan utnyttjas för den kemiska och farmaceutiska industrin.

Beträffande faunan utrotades den enda infödda representanten för markliv, "vargräven" eller "warrah" (Dusicyon Australis) omkring 1876. I övrigt består faunan av fåglar av olika arter, omkring 63 stycken, fiskar, skaldjur och vattendjur (5).

Bland fåglarna finns albatross, gam, sparvhök, mås, and, rapphöns, flamingo och pinguin. Bland vattendjuren finns valross, sjöleopårder, sjöelefanter och sälar. Det är arter som liksom valarna är mycket eftertraktade antingen på grund av skinnet eller kottet eller på grund av möjligheten att industriellt explotera dem. Detta gäller pinguinoljan och utnyttjandet av krill, ett litet kräftdjur på 5 - 6 em, som har varit valens huvudsakliga föda. Valen är nu nästan utrotad på grund av den hejdlösa jakt den blivit utsatt för. Krillen innehåller nästan 16 % protein, vilket gör att man ser den som en av de största födoämneskällorna i framtiden. Längre fram kommer vi att tala om den industriella exploateringen av faunan och floran.

3. Sociodemografiska aspekter

Befolkningen visade en konstant ökning från 1851 till 1931, då den ökade från 287 till 2392 personer. Men genom moderlandets förändrade ekonomiska och politiska inriktning vände tendensen. 1952 var invånarantalet 2 231 och 1980 endast 1 813 personer(6).

(5) Beträffande öarnas fauna se kap. 8 i Strange, 1. (1981):

The Falkland Islands, London, och Ander, S. (1980): Pinguinland, Resa till Falklandsöarna och Antarktis, Karlstad

(6) För demografisk statistik se: Falkland Islands (olika år)

Report of Census, 1962, 1972 och 1980, HMSO, London.

9

I  Puerto Argentino (Stanley) bor den största delen av befolkningen, 1 047 personer. Den därnäst största orten är Goose Green med endast 95 invånare. Båda ligger på den östra ön. På grund av att boskapsskötseln är den dominerande sysselsättningen är resten av befolkningen utspridd över hela ögruppen. Den inre migrationen har ingen större betydelse utom när det gäller pensionärerna, som föredrar att flytta till huvudstaden.

Utvandringen har större betydelse, eftersom de personer som lämnar Malvinerna inte ersätts genom invandring i samma utsträckning. Under de senaste 20 åren har nettominskningen av befolkningen i medeltal varit 2 % om aret. Det är desto allvarligare eftersom nativiteten sjönk från 23,0 promille 1962 till 17,3 promille 1980. Det faktum att dödligheten sjönk från 12,2 promille till 5,1 promille mellan 1962 och 1972 kompenserade i viss utsträckning befolkningsminskningen men förändrade inte något under det följande årtiondet, eftersom den då endast sjönk till 4,9 promille 1980.

Åldersfördelningen visar att största delen av befolkningen är mellan 15 och 59 är, d v s den del av befolkningen som är ekonomiskt aktiv dominerar och det är den åldersgruppen, som visar störst tendens att förflytta sig. Om vi kombinerar detta med nativitets- och dödlighetssiffrorna, ser vi att den enda möjligheten att öka befolkningen är invandring utifrån.

Nästan 73 % av befolkningen är malviner eller kelper (d v s de är födda på öarna) och 23 % är britter. Detta avspeglar sig i den sociala strukturen, om man jämför befolkningens sysselsättningar och fördelningen av jordägandet.

De mest privilegierade sociala grupperna är kronans tjänstemän, utsända från Storbritannien, storgodsägarna och cheferna för Falkland Islands Company (FIC). Största delen av dem bor tillfälligtvis på öarna och kallas av öborna för "expats". De är föga integrerade i samhället och de utgör en "tillfallig elit", som bygger sin auktoritet och sitt anseende som elit på det faktum att de representerar viktiga politiska  och ekonomiska makter: kronan och FIC.

10

Medelgruppen representeras av tjänsteman och yrkesmän, som arbetar dels för kronan, dels för FIC, samt hantverkare.

Av malvinerna eller kelperna arbetar de flesta för FIC. Många lever isolerat på landet och agnar sig åt uppfödning. Vanligtvis har de inte högre utbildning än att de kan läsa och skriva och deras såväl materiella som kulturella och politiska krav är laga. Detta motverkar den sociala sammanhållningen och utvecklingen av en egen kultur, vilket framgår av Shackletons rapport (7).

4. Öarnas ekonomi

Viktigast för öarnas ekonomi har genom historien varit jakt

på val, säl och valross samt fåruppfodning. Val- och säljakten var hejdlös fram till första världskriget, då den nästan utrotade djuren, så att den fabrik som byggts på ön Goicoechea eller New Island 1916 måste flyttas till Sydgeorgien. Därefter domineras öarnas ekonomi av fåruppfödningen.

Fåren infördes av fransmännen på 1700-talet och uppskattades till 100 000 omkring 1840 och till 800 000 i början av 1900 talet. Idag raknar man med 615 000. Minskningen förklaras av bristen på en rationell boskapsskötsel och av den försämring som betesmarkerna undergatt. De har minskat betydligt genom att de utnyttjats till överdrift och utan att man tagit hänsyn till markens surhet.

De viktigaste fårraserna är Corriedale och Romney Marsch som i medeltal ger 4 kg ull per klippning. 45 % av fårstammen tillhor FIC.

Nötkreaturen och hästårna uppgår till några tusen och har endast betydelse för den inhemska marknaden.

Viktig för öborna är torven som de använder som bränsle. I kvalitet är den jämförbar med den som finns på Irland.

Vad jordägarstrukturen beträffar tillhor nästan hälften av jorden Falkland Islands Co., ett bolag som sedan 1981 ägs av Coalitegruppen

(7) Shackleton, Lord (1976): Economic Survey of the Falkland Islands, 2 vol. HMSO, London. En samfattning finns i The Geographical Journal, vol. 143, part I, ss 1 - 13, March, 1977.

11

i Bolsover (Derbyshire). Förutom att det kontrollerar en stor del av östön kontrollerar FIC 12 andra öar, som bolaget exploaterar direkt eller arrenderar. Det äger ungefär 600 000 ha (8). Resten av jorden tillhör brittiska kronan, flera medelstora fårbolag och några småbruksägare. Öarna har en yta på 1 220 000 ha.

De viktigaste exportvarorna är ull, som står för nästan 96 % av den total a exporten och som inkasserar 2,5 miljoner pund per är, samt skinn och hudar som står för 2 %, d v s ungefär 50 000 pund. Exportmängden beror mycket på ullpriset, som har växlat kraftigt under detta århundrade. Det skapar står osäkerhet, eftersom man är så gatt som helt beroende av denna enda produkt. Exporten går nästan helt till Storbrittanien. Försök att diversifiera ekonomin med försäljning av boskap eller av djupfryst kott genom inställation av en kylanläggning 1951 misslyckades efter några are Detsamma skedde med

en industri baserad på alger som stängdes 1976.

De viktigaste importprodukterna är könsumtionsvaror (konserver, livsmedel, alkohol), trä, hushallsmaskiner och textilier, maskiner Och oljeprodukter.

Omkring 1970 importerade öborna för 610 000 pund, 1975 översteg summan 1,3 miljoner och 1980 uppgick den till 2,1 miljoner pund (9). Omkring 80 % av dessa summar gal1de import Från Storbritannien. Därefter kommer Argentina och Uruguay som står för mindre än 15 % av den totala summan.

1973 inleddes femårsplaner till vilka Storbritannien bidrog med endast 50 000 pund per är för att förbättra infrastrukturen, när det ga11de hamnarna och några vägar samt för att få igång turistnäringen. De inkomster som kommer från öarna själva står för mer än 90 % av de sociala utgifterna och utgifterna för byggandet. Inte 1975 - 1979 ökade den brittiska hjälpen betydligt, då man beviljade nästan 7 miljoner pund

(8) FICs betydelse slutar inte därmed, eftersom det dominerar utrikeshandeln, detaljhandeln, försäkrings- och bankväsendet, uppköp av ull från öborna etc.

(9) För siffror om öarnas handel och ekonomi se Falkland Islands and Dependencies (olika år), Report för the Year… Her Majesty Survey Office, London.

12

för att finansiera en rad utvecklingsprojekt, av vilka de viktigaste var att bygga en stadigvarande flygplats nara huvudstaden, vilken öppnades 1979, och att installera ett elektricitetsverk. Dessutom stöd man till en liten del för finansieringen av en vag mellan Darwin och huvudstaden, av ett studenthus, en hangar och ett flygplan för inrikesflyget. Då de viktigaste projekten slutforts minskade hjälpen till den tidigare nivån.

Öarnas ekonomiska möjligheter behandlas längre fram.

5. Den historiska bakgrunden

5. A. Argentinas version

Upptäckten av Amerika, påvens skiljedom och Tordesillastraktatet är 1494 gav Spanien herravälde över ett vidsträckt område i Nya Världen med angränsande öar. Malvinerna, som låg väster om "Tordesillasmeridianen" blev en del av det spanska imperiet. Öarna var alltså aldrig ingenmansland, "res nullius", efter den tiden (10).

Americo Vespucci, florentinaren som först var i portugisernas och sedan från 1505 spanjorernas tjänst, var den förste sjöfararen som kom i närheten av området.

Fernando de Magallanes upptäckte några öar, som han döpte till Sansón och Patos och 1520 kom Esteban Gómez, som deltog i Magallanes expedition, till öarna på skeppet San Antonio. De uppgifter som man samlade tjänade till utarbetandet av Pedro Reinels karta. Skeppet San Pedro i Simón de Alcazabas expedition upptäckte 1535 "några öar mitt ute i havet söder om 450 latitud S". Det finns inte exakta geografiska uppgifter, men man antar att det gällde Malvinerna. Fem är senare

(10) För en mer utförlig historisk bakgrund se Gil Munilla, O. (1948) El Conflicto Anglo-Español de 1770. Consejo Superior de Estudios Hispano-Americanos de Sevilla. Groussae, P. Las Islas Malvinas. Comision Protectora de Biblioteeas. Ed. Castellana ordenada por el Congreso de la Nación Argentina. (Ley 11904) 8S.As. 1936. Moreno, J.C. Nuestras Malvinas.

La Antártida."El Ateneo". Bs.As.1950. VI ed. Universidad de Buenos Aires. (1957) Colección de Documentos Relativos a la Historia de las Islas Malvinas, Introducción de Caillet-Bois. Instituto de Historia Argentina. Bs.As. Arce,J. (1950) Las Malvinas. Madrid. Anuario Geográfico Argentino. (1941) Bs.As. Ruiz Moreno, 1. (1982) El Derecho de Soberanía de las Islas Malvinas y Adyacencias de la Republica Argentina. Bs.As.

13

upptäckte medlemmar i Alonso de Camargos expedition en grupp på åtta eller nio öar, som fanns på hans sjökort och stannade några månader i ett område, som de kallade Rävbukten.

Etthundra är senare inledde Frankrike, Holland och Storbritannien en politik, som syftade till att bryta Spaniens och Portugals herravalde över de sydamerikanska kolonierna. Därmed inleddes de talrika expeditioner som stöddes av kronan och olika handelsbolag. Beträffande Malvinerna kan namnas de engelska expeditioner, som leddes av Davies 1592 och av Hawkins 1594, vilka lar ha sett öarna.

1600 upptäckte holländaren Sebald de Weert tre öar som fick namn efter honom och som är de nuvarande Sebaldes. Dessa öar upptäcktes återigen av holländarna Le Maire och Schouten 1616 och därefter av engelsmannen Dampier och Strong 1690. Dan senare fortsatte sin rasa genom San Carlossundet och döpte om det till Falklandsundet.

1739 avgav kapten Anson (vid sin återkomst till London efter vidsträckta resor över olika hav för att saka efter baser lämpliga för den brittiska expansionen) en rapport, i vilken han rekommenderade en ockupation av öarna, eftersom de hade ett utmärkt läge i förhållande till den sydliga färdvägen. Anson besökte aldrig öarna.

1748 gjorde man ett Försök att förverkliga hans rekommendationer, vilket orsakade starka protester Från Spanien (som vid den tiden hade Fred med Storbritannien) och som krävde att engelsmannen skulle respektera alika fredstraktat (1604, 1670 och freden i Utrecht 1713). Det gjorde att engelsmannen avstod.

1764 grundades den första kolonin på Malvinerna av fransmannen Louis Antoine de Bougainville, som tillsammans med 29 andre personerslog sig ned i Port Louis (Puerto Soledad). Platsen är nu känd som Former Settlement.

Ett år senare ockuperade engelsmannen ön Trinidad (Saunders) den 14 januari 1765 och grundade Puerto de Cruzada (Port Egmont). Den 23 januari samma år tog man genom en kungörelse i den engelske konungens namn i besittning hamnen och alla grannöar

14

På det sattet ockuperade fransmannen och engelsmannen öarna på olaglig vag. Den spanska regeringen krävde sin rätt inför den franska regeringen och hanvisade till att ögruppen hade erkänts lyda under det spanska herraväldet på Fastlandet. Den 1 april 1767 överläts Bougainvilles koloni till Spanien och Port Louis doptes om till Puerto Soledad. Ersättning utbetalades till de utvisade och Spanien utnämnde Felipe Ruiz Puente till den förste spanske guvernören. Denne skulle lyda under regeringen i Buenos Aires.

Fortfarande kvarstod problemet med Port Egmont på ön Trinidad (Saunders). På order Från Madrid organiserads guvernören i Buenos Aires, Francisco de Paula Bucarelli, eskader som avgick från Montevideo, och den 8 juni 1770 seglade de spanska trupperna in i Port Egmont. Engelsmannen kapitulerade och överlämnade fästningen, och deras styrkor togs ombord för att foras ut från spanskt territorium.

Nyheten om utrymningen orsakade irritation i London och man begärde upprättelse av spanska kronan. Förhandlingarna varade fyra månader och en överenskommelse att hamnen och fästningen Egmont skulle återlämnas till engelsmannen undertecknades (vilket innebar ett avståndstagande från det sätt på vilket engelsmannen hade blivit bortkorda).

På så sätt övervann man kränkningen av den engelske könungen. Denne förband sig genom en hemlig pakt att av fri vilja avstå området efter att det återlämnats. I överenskommelsen, som undertecknades av prins Masserano och Rochford, Spaniens respektive Storbritanniens ambassadörer, erkändes Spaniens överhöghet över öarna och de lämnades av engelsmannen definitivt den 22 maj 1774.

Öarna fortsatte under spanskt styre, som Fick sitt sate i Puerto Soledad under de sista fyrtio aren av landets koloniala valde. 1806, då brittiska styrkor för första gangen invaderade

Rio de la Plata, flyttades öarnas regeringssäte till Puerto Deseado för att vara närmare vicekungadömets huvudstad och kontinenten. Den siste spanske guvernören i Puerto Deseado

och på Malvinerna flyttade 1811 till Montevideo.

15

Redan innan de spanska myndigheterna hade lämnat öarna beslöt regeringsjuntan i Buenos Aires, som hade förklarat sig oberoende från moderlandet den 30 maj 1810, om utbetalning av lön  till guvernören på Malvinerna. Under de följande tio aren besöktes öarna av utlandska och argentinska fartyg som jagade säl. Fartygen, "El Espítiru Santo", som upptäckte Antarktis, och "Rastrero" kom från Buenos Aires.

Den 6 november 1829 tog Argentina ("Rio de la Platas Forenade Provinser") herraväldet över Malvinerna och hissade den blåvita flaggan på öarna. Ceremonin genomfördes av David Jewett som befalhavare på "Heroina". Alla invånare liksom de fartygskaptener som vid tillfallet befann sig i området var närvarande. Bland annat bevittnades ceremonin av den engelske forskningsresanden James Weddell.

Under de följande aren tjänstgjorde Guillermo Mason, Pablo Areguaty och Luis Vernet som guvernörer på öarna.

1828 beviljade regeringen i Buenos Aires en jord- och fiske koncession till Luis Vernet på villkor att han skulle grunda en koloni inom tre år. Vernet organiserade ett samhälle, som efter två är raknade ett hundratal invånare. Nybyggarna ägnade sig åt jordbruk och fiske. Vad bestraffar fisket utanfor öarna kunde emellertid Vernet och hans nybyggare inte värja sig för intrången från fiskare utan tillstånd att fiska.

Den 10 juni 1829 utfärdade guvernören i Buenos Aires, generalmajor Martin Rodriguez, ett dekret som utnämnde Vernet till politisk och militär befälhavare med obegränsad makt. Han slog sig nu ned i Puerto Soledad tillsammans med sin familj.

1827 och 1829 steg löjtnant Langdom i engelska flottan iland i Puerto Soledad och besökte Vernet. Vid sin återkomst till England rekommenderade han sin regering att ta öarna i besittning. Den 19 november 1829 protesterade engelske handelsattachén i Buenos Aires (vid den tiden hade England inte någon ambassad), Woodbine Parish, mot Martin Rodriguezl dekret, Protesten fick den gangen ingen omedelbar konsekvens.

Trots Rio de la Plataregeringens dekret av den 10 juni 1829  var det mycket svårt för Vernet att hindra närvaron av illegala

16

fiske- och saljaktsfartyg. Många sådana kom från USA och i kraft av dekretet grep Vernet tre nordamerikanska skonerter i augusti 1831.

Vernet begav sig ombord på ett av fartygen till Buenos Aires för att ta upp fallet inför domstolen (Tribunal de Presas). Ett skepp under befäl av kapten Davidson fick tillåtelse av Vernet att fiska säl i söder, men Davidson valde istället att beklaga sig hos USAs könsul, George Slacum, som inte erkände Argentinas rätt över det område som konflikten gällde och därför organiserade en straffexpedition, Fregatten Lexington, som under fransk flagg befann sig i Rio de Janeiro, sändes till öarna under befäl av kapten Silas Duncan. Efter att i december 1831 ha plundrat nybygget, förstört allt försvar, arresterat sex argentinare och en britt och lagt beslag på en skappslast skinn återvände Duncan till Montevideo. Storbritannien trodde att USA tänkte bemäktiga sig öarna, men nordamerikanarna lät förstå att de var villiga att erkänna de anspråk England hade på överhöghet över ögruppen.

Då Vernet för till Buenos Aires utnämnde regeringen major Mestivier till ställföreträdande befälhavare och denne seglade till ögruppen med briggen Sarandí. Vid ankomsten uppstod myteri bland några av besättningen och Mestivier dödades. Men kaptenen på Sarandí, José María Pinedo, tog upp förföljandet av de upproriska och fängslade dem.

Den 29 augusti 1832 gav det engelska amiralitetet order till chefen för marinstyrkan stationerad i Rio de Janeiro, att vidta nödvändiga åtgärder för att få herraväldet över öarna. Denna order underställdes premiärministerns, viscount Palmerston, godkännande.

Den 31 augusti fick Baher tillåtelse att sända ett fartyg ur sydatlantsflottan till Puerto Egmont för att visa kraven på överhöghet. Den 28 november lämnade fregatten Clío, Rio de Janeiro under befäl av kapten Onslow. Den 20 december anlände han till ön Trinidad (Saunders) och hissade engelska flaggan i Puerto Egmont på ruinerna efter fort George.

Den 1 januari 1833 seglade Onslow in i Puerto Soledad. Efter

17

fruktlösa förhandlingar med komandanten Pinedo ombord på Sarandí gick de brittiska styrkorna iland och den 3 januari hissades den engelska flaggan och den argentinska halades. Pinedo och hans styrkor avreste med briggen Så rand! till Buenos Aires den 5 januari, och Pinedo ställdes vid framkomsten inför krigsrätt. Kapten Onslow drog sig efter utfört uppdrag tillbaka och lämnade irländaren Dicksön att vakta den engelska flaggan.

Den 15 januari 1833 anlände Sarandí till Buenos Aires. Följande dag krävde minister Maza en förklaring av Felipe Gore, Englands charge d'affaires. Eftersom han inte fick någon förklaring, uttryckte han en "mycket bestämd protest mot Englands krav, mot ockupationen av öarna och mot den kränkning som hade tillfogats argentinska flaggan under pågående fred". Den

23 samma manad sandas ett cirkulär till de amerikanska republikerna med information om den engelska attacken. Monrodoktrinen hade då varit i kraft under tio are

5. 8. Englands versiön

Öarna upptäcktes förmodligen av den engelske kaptenen John Davis 1592 och Sir John Hawkins två är senare. Säkert är att den holländske sjöfararen Sebalt de Weert besökte dem omkring 1600. Den första kända landstigningen genomfördes av kapten John Strong 1690, som döpte öarna efter den dåvarande skattmästaren i Amiralitetet, den tredje viscount Falkland. Malvinerna, det namn som argentinarna använder, är en förspanskning av det franska namnet "Les Malouines", som anvandes av fiskare från Saint Malo, vilka jagade säl, valross och val (12). Östfalkland koloniserades först omkring 1764 av fransmannen, vilka sökte en ersättning till det nyligen förlorade Kanada. Antoine Louis de Bougainville, som hade varit i Quebec, fick tillstånd av hertigen av Choiseul, Ludvig den XVs minister,

(12) För en historisk överblick se Strange, I. (1981) The Falkland Islands, London, 2nd Edition; Metford, J.C. (1968) "Falkland or Malvinas? The Background to the Dispute", i International Affairs, vol. 44, No 3, ss 463 - 481; Cawkell, M.B. et al. (1961) The Falklands Islands, London.

18

att kolonisera ön och ta dit man och kvinnor från Acadia och Saint Malo. Bougainville byggde en fästning, Port Louis, som kom att tjäna som landkänning för franska fartyg på vag till Stilla Havet.

Fransmannens aktion orsakade problem med Spanien, eftersom Spanien krävde rätten över hela Sydamerika med undantag för de områden som ockuperades av portugiserna. Carlos III protesterade bestämt, vilket medförde att fransmannen överlät öarna till spanjorerna mot en ersättning  på  24 000 pun d. Fästingens namn ändrades till La Soledad.

Redan tidigare hade John Byrön sökt en engelsk bas för fartyg på väg mot Stilla Havet, slagit sig ned i Port Egmont på ön Saunders och tagit alla öar och kobbar däromkring i besittning i George IIIs namn. Inom ett år flyttade hundra nybyggare dit under ledning av kapten McBride.

1769 meddelade spanjorerna engelsmannen att de måste lämna öarna. Eftersom de inte gjorde det sände den spanske förvaltaren en eskader på 1 400 soldater Från Buenos Aires för att driva bort dem. Detta höll på att orsaka krig mellan Spanien, Frankrike och Storbritannien. Då den spanske kung en inte kunde rakna med Frankrikes stöd gick Spanien med på att "aterlämna hamnen och fästningen vid namn Egmont". Så skedde 1771, men på grund av ekonomiska problem måste marinbesättningen dras tillbaka 1774 trots att den brittiska överhögheten över öarna fortsatte. Engelsmannen lämnade en platta med inskriptionen som sade att områdena var "konung George Ills exklusiva rätt och egendom". Spanjorerna stannade i Puerto de la Soledad och använde det som fängelse. De utnämnde en guvernör, som var underställd vicekungen i Buenos Aires. Spanjorerna var kvar till februari 1811, då den siste guvernören Pablo Guillen lämnade öarna. Ögruppen var obebodd och lydde inte under något land under flera är, Även om val- och valrossjagarna och ett och annat segelfartyg av olika natiönaliteter besökte dem.

1820 sände regeringen i Buenos Aires, som hade förklarat sin självständighet Från Spanien 1816, den amerikanske kaptenen Jewitt för att ta Falklandsöarnai besittning. Det var en

19

enstaka handling, som inte hindrade att de tidigare besökarna av olika nationaliteter fortsatte med sitt fiske, sin jakt på val och valross och slakten på vild boskap.

1824 erhöll Luis Jernet en jordförläning på Östfalkland. Två är senare slog han sig ned i Puerto de Soledad i egenskap av guvernör och med tillåtelse att grunda ett handelsfaktori. Regeringen i London gjorde snabbt klart att Buenos Aires hade handlat utan hänsyn till Englands legitima rätt till öarna. Det faktum att engelsmannen hade lämnat öarna 1774 på grund av ekonomiska skäl innebar inte att man avsade sig rat ten till dem, utan man hade rätt att atervanda Ochbygga fastningar Den hamnar när det föll sig lämpligt.

Vernet tillfångatog 1831 två nordamerikanska fiskebåtar för att betona sin absoluta rätt till marken, jakten och fisket på öarna. En av båtarna fortsatte fisket mot en viss ersättning, medan den andra fördes till Buenos Aires och ställdes inför domstol för olaga fiske. George Slacum, USAs konsul i den argentinska huvudstaden, blev irriterad över det inträffade och klagade inför befälhavaren på krigsfartyget Lexington, Silas Duncan, som styrde mot Falklandsöarna, bombade Puerto de la Soledad och förklarade öarna helt fria. Dessa övergavs på nytt fram till september 1832, då argentinska regeringen trots protester från England installerade en tillfällig guvernör, Juan Mestivier, eftersom den tidigare hade avgått.

Den nye guvernören mördades några dagar efter ankomsten till Puerto de la Soledad och efterträddes av José Maria Pinedo, som försökte återställa ordningen genom att slå upprorsmakarna i bojor. Vid samma tid (1 januari 1833) kom korvetten Clío under befäl av kapten John Onslow till hamnen. Då han såg den argentinska flaggan fladdra ordnade han ett möte med Pinedo och krävde att denne skulle respektera den brittiska överhögheten över öarna och lämna området.

Pinedo lämnade öarna efter tre dagar med större delen av sina trupper och nybyggarna men under protest. Senare straffades han av regeringen i Buenos Aires för att inte ha bjudit motstånd. Inte något skott avlossades och den argentinska flaggan

20

halades medan "Union Jack" hissades. Från den stunden och framåt var öarna utan avbrott brittiska.

När Pinedo lämnade Falklandsöarna kom i hans ställe Juan Simon, ledare för de gauchos som stannat på öarna efter den nordamerikanska förstorelsen. Dessa gauchos beslöt att, tillsammans med William Dickson, Mathew Brisbane och William Love, fortsätta Vernets planer på ett handelsfaktori. I augusti 1833 dödade tre gauchos Juan Simon och två nybyggare. De stal allt

de kom åt och flydde inåt ön men tillfångatogs av den nya engelske marinofficeren  som anlände i januari 1834 på "Challenger" Omkring 1841 ersattes marinofficeren av en guvernörkapten och från 1843 inleddes genom en engelsk parlamentsakt civilt styre. Titeln guvernörkapten ändrades till guvernör. De första styrande och lagstiftande raden utsågs av kronan.

1949 började några av det lagstiftande rådets medlemmar att väljas genom allmänt val och 1964 genomfördes en konstitution, reformerad 1977, i vilken bestämdes att alla medlemmar av det lagstiftande rådet skulle väljas i allmanna val av medborgare som fyllt 18 are Två av de sex medlemmarna är med i det styrande rådet som också har sex medlemmar. Detta har till uppgift att biträda guvernören, vilken utses av kronan.

Områdena i Sydgeorgien, södra Sandwichöarna och ögrupperna Shaay och Clerk införlivades under Falklandsöarnas guvernörs jurisdiktion 1909. Områdena söder om breddgraden 600 S som tidigare var en del av Falklandsöarna, liksom Sydorkneyöarna, Sydshetland och antarktisområdet in om longituderna 200 och 800 V bildar sedan 1962 en egen enhet under namnet Brittiska Antarktis.

6. Teser

6. A. Malvinerna (argentinsk tes)

Dagen efter briggen Sarandís ankomst till Buenos Aires den

15 januari 1833 efter det att engelsmannen fördrivit argentinarna från öarna protesterade minister Maza mot kränkningen inför den brittiske ministern, vilken ignorerade händelsen. Senare lämnades en protest i London genom Argentinas representant, don Manuel Moreno. En not överlämnades till viscounten

21

Palmerston, den engelske premiärministern, och den följdes av flera noter från Moreno, den 29 december 1834 till hertigen av Wellington, den 18 december 1841 till Lord Aberdeen. Den 19 februari 1842 sändes ett protestbrev som besvarades med att "den, brittiska regeringen inte kan erkänna de Forenade Provinserna rätten att andra en överenskommelse som har kommit tillstånd mellan Storbritannien och Spanien fyrtio

är före deras oberoende". Med detta svar ansåg man saken utagerad och i fortsättningen bekräftade brittiska regeringen endast mottagandet av noterna Från Argentina.

1842 förnekar lord Aberdeen förekomsten av den hemliga pakten som gälldeöverlämnandet av Port Egmont.

1848 begär Sir William Molles Worth inför underhuset att ögruppen skall återlämnas till Argentina. Under både 1800- Och1900talen protesterar Argentina kontinuerligt mot England och begar att öarna skall återlämnas.

Under det första motet mellan utrikesministrarna Från amerikanska stater som organiserades 19J9 i Panama reserverade sig Argentina beträffande Malvinerna, eftersom öarna lag inom den amerikanska sakerhetszonen. Från och med det aret fick Argentina omfattande stöd i olika internationella fora, sarskilt Från de latinamerikanska staterna och ovriga utvecklingsländer. Enligt Monroedoktrinen existerar inte något ingenmansland (terra nullius) att ockupera inom amerikanskt territorium. Detta ingår i Rio de Janeiro-pakten (TIAR) från 1947 då en panamerikansk sakerhetszon upprättas, vilken inkluderar Malvinerna. OAS erkänner 1977 "Argentinas oemotsägliga rätt till överhöghet över öarna" och detsamma gör de alliansfria staterna 1979.

Förenta Nationerna som bildades vid andra världskrigets slut 1945 blev forum för att fora fram de argentinska kraven.

De olika protester som argentinarna riktat till brittiska regeringen baserade sig på olika rättigheter av historisk, geografisk Och juridisk art. Från 1492 till 1764 hade spanjorernas rätt till öarna respekterats. Denna rätt baserade sig på de internationella överenskommelser och traktat som kom till under den tiden. 1493 utfärdade påven Alexander VI en skiljedom

22

mellan Spanien och Portugal genom den påvliga bullan Inter caetara, vilken tilldelade spanjorerna de landområden som upptäckts eller skulle komma att upptäckas väster om den meridian som går 50 mil väster om Azorerna. Ett är senare antogs som skiljelinje meridianen som går 180 mil väster om samma öar. Även engelsmannen erkände de lösningar som Rom

gav vid den tiden och därmed Spaniens och Portugals rätt. 1648 undertecknades f6rdraget i Münster mellan Spanien och Nederländerna, som bestämde holländarnas skyldigheter i förhållande till de spanska besittningarna i Amerika. De fick inte segla till eller trafikera någon av de hamnar, arter, fastningar eller borgar som den spanske kungen ägde i Västindien. Undantag gällde om man tvingades av daligt vader eller av nöd.

1667 undertecknades "Fördraget om förnyelse, fred, förbund och handel" mellan Spanien och England. I artikel 8 ställdes samma villkor som i fördraget i Münster (som undertecknats av holländarna) beträffande Väst- och Ostindien.

1670 undertecknades en traktat mellan Spanien och Storbritannien för att återupprätta vänskapen och de goda förbindelserna i Amerika. Artiklarna som ingick i Madridtraktaten ansågs inte upphävda eller avskaffade såvida de inte motsades av den nya överenskommelsen.

1713 undertecknade Spanien och Storbritannien tre fördrag i Utrecht. Det första (27-3-1713) innebar att den engelske kungen under hot om straff förbjöd varje brittiskt fartyg att segla till södra Atlanten. Det andra (13-7-1713) garanterade att den spanske kung en eller hans efterföljare inte skulle göra någon överenskommelse beträffande de amerikanska områdena med Frankrike eller med någon annan nation. Det tredje traktatet (9-12-1713) ratificerade traktaten Från 1667 och 1670. 9-11-1729 undertecknade Spanien, Frankrike och England Sevillafördraget som ratificerade de tidigare.

8-2-1732 undertecknade den engelske kung en i Sevilla ett annat avtal, genom vilket han garanterade att de brittiska krigsfartygen inte skulle följa, skydda eller eskortera fartyg

23

som hade olagliga förbindelser med de spanska områdena i Amerika.

10-2-1763 undertecknade Spanien och Frankrike å ena sidan och Storbritannien å den andra fredsfördraget i Paris, i vilket bl a de tidigare nämnda traktaten ratificerades. Fordrivandet av engelsmannen 1770 innebar att de fördrag som existerade mellan de två nationerna tillampades.

Under 1500- och 1600-talen ansågs "upptäckten" av land ge överhöghet. Man fick formell äganderätt efter att ha sätt sin fot på marken. Om så inte skedde, accepterades upptäckten som rätt till landet om man Kunde ange den exakta lokaliseringen av omridet och om andra sjöfarare Kunde bekräfta detta.

Från denna tid finns bara några dokument som uppfyller dessa villkor beträffande Malvinerna, nämligen Reinelförordningen (1527), dokumentet Från Islario de Alonso de Sta Cruz och Diario de la Incognita (1540).

Den första upptäckten skedde genom Magallanes expedition 1520 som ratificerades av Alcazabas expedition 1535 och Camargos 1540. Öarna figurerar på kartor under namnen Sanson och Patos. Senare kallades de Sebaldinerna. Omkring 1713 dyker de upp på Freziers kartas om "Nya Öarna” och sedan som Malvinerna.

Fram till 1764 hade Spaniens rätt inte ifrågasatts av någon nation. Den slutliga spanska ockupationen av Malvinerna skedde först1774. En omedelbar ockupation var emellertid inte ett absolut krav för att legalisera upptäckten. Ockupationen av

ett område gav rätt till överhöghet endast om man tidigare upptäckt området eller om den ratificerats genom ett traktat.

Från slutet av 150D-talet fram till den första ockupationen

av öarna, som genomfördes av fransmannen Bougainville 1764, hade 175 resor gjorts Från Saint Malo.

Om de franska kolonisatörerna kände till Spaniens rätt till överhöghet över öarna eller ej, vet man inte. Då den spanska regeringen fick kännedom om att fransmannen slagit sig ner på öarna protesterade man inför Parisregeringen. Spaniens rätt erkändes genom "familjepakten" som bestämde att Frankrike inte fick ockupera områden som hörde till Spanien. I overenskommelsen stipulerades att Bougainville skulls dra sig tillbaka

24

från öarna och ersättning skulle utbetalas till nybyggarna för de utgifter de haft. Frankrike erkände Spaniens överhöghet över öarna och genom den utbetalda ersättningen avstod man Från allt i kolonin. Den 1 april 1767 överlämnades kolonin till kapten Felipe Ruiz Puente, Spaniens förste guvernör på Malvinerna. Öarna hade blivit ett administrativt område genom ett kungligt dekret av den 24 november 1766 och ställdes under generalguvernementets i Buenos Aires jurisdiktion. Spanien uppfyllde då den tidens alla krav enligt internationell lag för att styrka landets överhöghet över Malvinerna: a) historisk rätt som baserar sig på Amerikas upptäckt, b) erkännande av den rätten baserat på den påvliga bullan 1493, c) den rätt som hade sin grund i upptakten av öarna 1520, 1535 och 1540, d) reell ockupation Från 1764 då fransmannen avstod från varje slags rättighet till öarna.

Spanjorerna försökte hålla borta andra ockupanter. Därför kördes engelsmannen iväg från ön Trinidad (Saunders) 1770, en händelse som orsakade den konflikt mellan England och Spanien,

som redan relaterats och som slutade med att britterna definitivt lämnade fästningen och hamnen 1774. De lämnade en blyplatta som smitts i England och på vilken stöd ingraverat att England hade krav på området. Plattan sändes 1775 till Buenos Aires för att placeras i regeringens arkiv. Då Buenos Aires 1806 intogs vid engelsmannens första invasion i Rio de la Plata området tycks general Bereford ha sant plattan till London.

I Argentinas Nationalbibliotek Finns ett manuskript, dossier 3646, med inskriptionen översatt till spanska och med förklaringen att Beresford förde med sig plattan.

Efter att öarna lämnades 1811 efter en oavbruten ockupation från 1766 övertog de Forenade Provinsernas regering de områden som lag under vicekungadömets Rio de la Plata jurisdiktion med hänvisning  till  principen ”uti possidetis” och Malvinerna hörde från den 24 november 1766 till generalguvernementet i Buenos Aires.

Från den 30 maj 1810, då regeringsjuntan i Buenos Aires beslutade utbetala lön till guvernoren på Malvinerna, har regeringen

25

i Buenos Aires, först för de södra Forenade Provinsernas rakning, sedan för Argentinas, ständigt haft förbindelse med ögruppen Malvinerna.

Mellan 1811 och 1833 styrdes öarna av David Jewitt, Guillermo Mason, Pablo Areguaty, Luis Vernet, Juan Esteban Mestivier och Jose Maria Pinedo.

Den 10 juni 1821 utfärdade guvernören i Buenos Aires, generalmajor Martin Rodriguez, ett dekret genom vilket han gav sig själv politiskt och militärt befäl över Malvinerna och öarna

i närheten av Kap Horn. Vernet utnämndes till guvernör

med obegränsad makt.

1825 undertecknades vänskaps-, handels- och sjöfartstraktatet med Storbritannien. Den brittiska regeringen gjorde inte någön invändning ifråga om överhögheten över öarna. Den erkände oreserverat de Forenade Provinsernas oberoende från Spanien.

Efter incidenten med de nordamerikanska fartygen som greps för olaga fiske för guvernör Vernet till Buenos Aires med några av de fängslade. Öarna lämnades i händerna på Vernets ställforeträdare. Regeringen utsåg major Mestivier till tillfällig befälhavare. Denne reste till öarna och dog strax efter i ett uppror. Befälhavaren på fartyget Sarandi, Jose María Pinedo, tog över styret över öarna 1832. Den 1 januari 1833 anlände korvetten clio till Puerto Soledad.

Efter den attack mot och plundring av puerto Soledad som gjordes av den nordamerikanska korvetten Lexingtön den 28 december 1831 protesterade den argentinska regeringen på diplomatisk väg, vilket ledde till en brytning med USA fram till 1844.

Då Storbritannien anlade ett litet fort på ön Trinidad (Saunders) var det en olaglig kolonisering. Man kränkte då Spaniens rätt och de traktat som undertecknats av Spanien och Storbritannien.

Senare erkändes Spaniens rättigheter av engelsmannen och de lämnade fortet på ön Trinidad 1774.

Den spanska överhögheten över öarna övergick 1810 till de Förenade Provinserna.

Storbritannien brydde sig inte om Malvinerna igen förrän 1829,

26

55 är efter att de lamnat ön Trinidad och 1833 tog de öarna med våld.

Geografiskt och geologiskt ligger Malvinerna inom den sydöstliga delen av den sydamerikanska kontinentalsockeln, 510 km från Magallanes sund, dar kontinentalsockeln sträcker sig långt ut. Ögruppen ligger i vad som kallas Argentinska havet, som hör till Sydamerika. Den är en avsöndring från Påtagonien.

6. B. Falklandsöarna (engelsk tes)

Från brittiskt håll hävdas att den första landstigningen på öarna gjordes av en brittisk undersåte, kapten John Strong, 1690. Varje försvar för spanjorernas rätt till öarna är falskt eftersom det utgar från antagandet att A. Vespucci eller and ra sjöfarare skulls ha "sett" öarna, vilket inte är bevisat. Det viktiga enligt internationell rätt är vem som gick iland, undersökte och koloniserade öarna.

Efter att de första brittiska kolonisatörerna karts ivag 1770 av styrkor utsända från Buenos Aires återlämnade spanska regeringen året därefter "fästningen och hamnen vid namn Egmont" och erkände på det sättet engelsmannens rätt till området.

Då de brittiska styrkorna lamnar öarna 1774 går de det på grund av rent ekonomiska skäl, men man gör inte avkall på överhögheten, eftersom man lämnar en platta med inskriptionen att "flaggan tillhörande hans majestät i Storbritannien fladdrade som bekräftelse på äganderätten".

Mellan 1811 och 1824 kan området betraktas som ingenmansland, eftersom Spanien lämnar öarna och därmed indirekt avsäger sig all rätt till överhöghet och inget annat land grundar någon koloni under den tiden. Spanien försöker aldrig därefter ta upp sina krav på nytt. Att rätten till området skulle ligga has argentinarna går inte att bevisa genom att någon direkt överlåtelse skulle ha gjorts av Spanien.

Även om regeringen i Buenos Aires 1820 sände iväg Jewitt för att ta öarna i besittningvar det en enstaka handling som inte hade någon betydelse för den fortsatta jakten och fisket eller

27

koloniseringen, eftersom vid den tiden endast USA hade erkant de Förenade Provinserna. Att USA inte erkände Argentinas rätt till öarna visade man 1832 då befälhavaren på "Lexingtön" gav order om att Puerto de la Soledad skulle förstöras. Han förklarade att Buenos Aires inte hade någon rätt till öarna och 1832 blev öarna på nytt ingenmansland.

Från 1833 fram till nu har Storbritannien ockuperat öarna utan avbrott.

Argentinas krav som grundar sig på principen uti possidetis, ita possideatis, enligt vilken de områden som ägdes av Spanien direkt skulle overlåtas på och styras av de tidigare kolonierna, gäller inte beträffande Falklandsöarna, eftersom det var en princip som tillampades av de nya latinamerikanska republikerna när det gällde deras gränstvister. Om man dessutom ser problemet ur historisk synvinkel antogs den principen 1848 och vid den tiden hade öarna varit koloniserade flera år.

Den geografiska tesen skulle kunna ha viss betydelse om öarna var ingenmansland, men så är inte fallet.

Vad Gäller den geologiska tesen om att öarna är en fortsattning på Patagonien, så är dst enda som är bevisat att sockeln från devontiden har flera skikt, som påminner mer om dem i konglomeratet Dwyka i Sydafrika än om dem i Sydamerika. Detta bekräftas ytterligare genom Wegeners kontinentaldriftsteori.

Det faktum att öarna ligger på kontinentalsockeln visar inte att de skulle vara en förlängning av Patagonien, eftersom mer än 500 km skiljer områdena åt.

Om principen beträffande öarnas närhet till Patagonien accepterades, skulle Chile med samma utgångspunkt också kunna ställa motsvarande krav, eftersom en av de närmåste punkterna till öarna är infarten till Magallanes sund. Dessutom bör man hålla i minnet att Patagonien var anledning till tvist mellan Chile och Argentina fram till 1881 och vid den tiden hade Storbritannien redan haft överhöghet över Falklandsöarnai mer än femtio

Beträffande argumentet att Falklandsöarna skulle vara bebott av kolonialister och att kolonialismen är oöorenlig mad amerikanska ideal, kan man framhålla att 80 % av befolkningen är

28

född eller harstammar från de kolonisatörer som flyttade dit 1834.

När det gäller Storbritanniens historiska rätt och den allmänt accepterade principen om folkens fria självbestämmanderätt är det få länder som sätter Storbritanniens överhöghet i fråga, sarskilt som öborna vid flera tillfällen har upprepat sin staka önskan att Falklandsöarna förblir brittiska. (1 3 )

7. Internationella fora och bilaterala överläggningar

Artikel 73 c i FNs stadgar förespråkar icke autonoma områdens oberoende. I kraft därav begärde FN 1945 att de länder som hade sådana områden skulle sanda in en rapport.

1946 skickade Storbritannien en rapport med en lista över områden, bland vilka fanns Malvinerna eller Falklandsöarna. Argentina protesterade ännu en gång, eftersom öarna ansågs vara en del av det argentinska området.

1949 inbjöd Storbritannien Chiles och Argentinas regeringar att föra tvisterna om Antarktis och öarna i Sydatlanten inför Internatiönella domstolen i Haag. Argentina tillbakavisades förslaget, eftersom man ansåg att FN var ett mer lämpligt forum för att lösa problemen.

FNs 15e generalförsamling antog 1960 resolution 1514 som innehöll en "deklaratiön om oberoende för koloniserade länder och folk” (14) enligt vilken "varje försök att totalt eller delvis krossa den nationella enheten och ett lands okränkbarhet anses oförenlig med ändamålenoch principerna i FNs stadgar". Med hänvisning till detta framhöll Argentina att så lange öarna befann sig i Storbritanniens händer bröt man mot resolutionen, eftersom Storbritannien inte tog hänsyn till principen om total okränkbarhet och legitim överhöghet. Storbritannien tolkade resolution 1514 så, att den viktigaste principen gällde invånarnas självbestämmanderätt inom det omtvistade området.

(13) Se Shackleton, Lord, op.cit., Hickley, J. (1977) "Keep the Falklands British" i Interamerican Economic Affairs, vol. XXXI, No 1, ss 77 - 78, olika engelska tidningar som LondonTimes, The Guardian, New Statesman etc. och Yearbook of United Nations (flera argångar), New York.

(14) Se Yearbook of the united Nationa, 1960, ss 49 - 50.

29

1964 togs Malvinerna (Falklandsöarna) upp som ett område att avkoloniseras i underkommitte III av den speciella avkoloniseringskommitten, vilken inrättats tre är tidigare.

Den 16 november 1965 bekraftar den 20e generalfösamlingen i sin resolution 2065, att det existerar en tvist mellan Argentina och Storbritannien angående överhögheten över öarna och inbjuder de två parterna att "inleda snara överläggningar för att nå en fredlig lösning på problemet med beaktande av de mål som nämns i FNs stadgar, av resolution 1514 och av öbornas intressen". (15) Resolutionen antas med 94 röster för, 0 emot och 14 nedlagda, bland vilka fanns Sydafrika, de skandinaviska länderna, USA, Frånkrike och Storbritannien. Resolutionen tar upp fern viktiga punkter: a) bekraftelse av tvisten, b) öarna som kolonialt område, e) hänsyn till öbornas "intressen", inte "önskan", d) fredlig lösning av problemet och e) fortsätta förhandlingar "utan drojsmal”.

Från denna tidpunkt inleddes bilaterala försök utifrån två helt skilda standpunkter: Argentina begar att man erkänner landets överhöghet över öarna, medan Storbritannien understryker att överhögheten inte kan lämnas över utan öbornas medgivande. Argentina tillbakavisar varje försök att se principen om öbornas självbestämmanderätt som den viktigaste, eftersom det skulle innebara att principen om den territoriella okränkbarheten skulle komma i skymundan. Dessutom skulle öbornas medgivande inte vara nödvändigt, eftersom resolution 2065 innebär att förhandlingar bör föras mellan Argentina och Storbritanniens regeringar med hänsyn till öbornas intressen, inte önskan.

1969 uttrycker Argentina sin önskan att diskutera möjligheterna att forbättra kommunikatiönerna mellan öarna och fastlandet. Därför inleds under de två följande åren en rad "speciella överläggningartl i London, som leder till en gemensam deklaration av den 1 juli 1971. I den kommer man överens om att förbättra flyg- och sjöforbindelserna, postservicen, den medicinska vården, de sanitära förhållandena och skolväsendet, främja turismen och genomföra tullreformer.

(15) Se Yearbook of the United Nations, 1965, ss 576 - 579.

30

Resolution 3160 som antogs av 28e generalförsämlingen 1973 uttrycker sin oro över att överläggningarna inte avancerar och uppmanar parterna att fortsätta dem utan dröjsmål. Ett  år senare undertecknar Storbritannien och Argentina två avtal i syfte att underlätta handeln och varutransporten mellan öarna och förse dem med oljeprodukter. Storbritannien presenterar ett förslag om engelsk-argentinskt samstyre, vilket tillbakavisas. Mellan 1975 och 1977 svalnar kontakterna. 1976 tillerkänner den interamerikanska juridiska kommitten inom OAS Argentina "den obestridliga rätten till överhöghet över Malvinerna". Ett är senare antar OAS' generalförsamling deklarationen.

Den gemensamma kommunikén från Argentinas och Storbritanniens regeringar av den 23 februari 1977 i Buenos Aires visar för första gången "att malet med överläggningarna var att ta hänsyn till öarnas framtid ur alla aspekter'". Detta bekräftas av en kommunike av den 26 april, i vilken "de två regeringarna är overens om att ha överläggningar från juni eller juli beträffande de framtida politiska förbindelserna, inklusive överhögheten över Falklandsöarna (Malvinerna) och det ekonomiska samarbetet. Förhandlingarna skall ägnas åt försöken att nå en fredlig lösning på tvisten. Storbritannien underströk under förhandlingarnas gång att invånarna i området skall tillfrågas... " (16). Vid slutet av året befann sig en kommission från de två länderna i New York och kom överens om att fortsätta förhandlingarna och utse två arbetsgrupper: en för de politiska relationerna, inklusive suveräniteten, ochen annan för det ekonomiska samarbetet (17).

De alliansfria staternas organisation antar 1979 en resolution i vilken öarna förklaras tillhöra Argentina och man begär att Storbritannien skall återlämna dem.

Beträffande de bilaterala överläggningarna bör även de som fördes i februari 1981 nämnas.Då gjorde Argentina i New York ett uttalande riktat till öborna och erbjöd sig att garantera

(16) Yearbook of the United Nations, ss 870.

(17) Yearbook of the United Nations, ss 853.

31

dem att få behålla sina traditioner och institutiöner, att forbättra levnadsstandarden och att så mycket som möjligt modernisera öarna, om invånarna uttalade sig för en overlatelse av overhogheten. Å sin sida föreslog Storbritannien och ögruppens två representanter att överläggningarna skulle laggas på is under 20 eller 30 är, medan båda parterna skulIe försöka utveckla öarnas naturtillgångar. Argentina avvisade förslaget.

En ny förhandlingsrunda äger rum i New York i februari 1982, och i slutkommuniken understryks att förhandlingarna hade varit "hjärtliga och positiva", att båda parter var intresserade av att nå en lösning på problemet med suveräniteten och att man skulle överväga och ta ställning till Argentinas önskan att påskynda förhandlingarna. Argentina protesterar mot långsamheten i överläggningar.

En och en halv månad senare utbröt kriget.

33

8. Öarnas strategiska och ekonomiska betydelse

8. A. Geopolitik och  strategi

Skulle öarna vara så "fattiga" eller en så onödigdig besittning" som parlamentsledamoten William Wolesworth påstod i underhuset i London den 27 juli 1848, eller ”ett formlöst och uttryckslöst område” som viscount Bryce sade i början av seklet eller av ”liten ekonomisk betydelse" som Metford, en av dem som studerade öarna,skrev 1968?

Det verkar inte som om fransmannen och engelsmannen tyckte så i slutet av 1800-talet, när de sökte en landstignings- och provianteringsbas, inte bara för de fartyg som seglade till och från Stilla Havet utan också för de fartyg som jagade val, sal och valross. Då de spanska kolonierna öppnats för varldshandeln förlorade öarna till en del sin betydelse men fortsatte att vara en viktig bas för valfangsten och handeln med skinn. Bilden forändras långsamt i och med koloniernas frigörelse, eftersom man då ater behovde öarna som landstigningsbas sedan engelska försök att få kontroll över en del av Uruguays och Argentinas område och spanska och franska försök att få kontroll över peruanskt och chilenskt område misslyckats. Behovet blev större genom att handeln i Stilla Havsområdet ökade på  grund av guldfynden i Australien och Californien.De klipprar som förde vete, mineraler och annan last från Australien och Nya Zeeland ökade även i antal.

Under innevarande sekel har öarnas strategiska betydelse uppkattats allt mer. Under första varldskriget försökte den tyske amiralen Graf van Spee att få kontroll över dem på grund av deras strategiska lage. Sedan anvande många expeditiöner på väg mot Antarktis dem som landstignings- och provianteringsbas och detsamma skedde under andra världskriget.

Kanske är det argentinarna som har varit mest medvetna om öarnas och områdets däromkring strategiska betydelse nu och i framtiden. Det medvetandet baserar sig på en helhetssyn på hur viktigt det är att kunna kontrollera och utnyttja Atlanten, södra Stilla Havet och Sydantarktis (18). De tre in- och

(18) För en uppfattning om den argentinska geopolitiska synan se  tidskriften ”Estrategia” och betr. Malvinerna nr 6 och nr 43/44 från 1970 resp. 1977.

34

utfarterna till Stilla Havet är Kap Horn, Beaglekanalen och Magallanes sund. Kontrollen över dem är mycket viktig som ett alternativ till Panamakanalen. Problemet blir storre om man också tar hänsyn till Antarktis, eftersom man behover ha kontroll även över routerna dit. Malvinerna (Falklandsöarna) är en av de vagar som har största framtida möjligheterna. För västmakterna farvarras problemet genom de möjligheter till hjälp som Sovjetunionen kan få från sina allierade, saåsom Kuba i det karibiska området eller Angola i Sydatlanten, genom överenkommelsen att Panamakanalen skall återlämnas till Panama år 2000 och genom att kanalen är så sarbar inför ett anfall. De argentinska militärernar försökt att tillsammans med Sydafrika och USA skapa en Sydatlantpåkt (SATO), som skulIe få samma karaktar som NATO.

EFtersom kraven på områden i Antarktis söder om 60e breddgraden f n skrinnlagts, ökar betydelsen av Malvinerna (Falklandsöarna) som ligger längst söder ut. Oärna skulle kunna underlätta kommunikationerna med de satelliter som är stationerade i en bana 35 km över sydpolen öch därigenom ge en större kontroll över alla slags militära operatiöner i Antarktis- och Sydatlantområdet.

8. B. Havets resurser

Men det är inte fråga om endast ett strategiskt problem för att få bättre tillfart till haven och till Antarktis, att få ett alternativ till Panamakanalen eller att få bättre kommunikationer och militärkontroll via satellit när det gäller Malvinerna (Falklandsöarna) (19). Det handlar också om att besitta och exploatera Antarktis och områdena som omger ögruppen, vilket har sin grund i de naturtillgångar som finns i området

Vi ska inte har närmare beröra de ofantliga tillgångar som Antarktisområdet gömmer på med 60 % av världens vattentillgångar, fyndigheter av koppar, kobalt, mangan och kol för

(19) Har är vi inte överens med de fIesta amerikanska och brittiska experter om att Argentina skulle ha marginell strategisk betydelse.

35

utvinning av olja eller dess möjligheter att exploatera havets rikedomar utanfor Antarktis. Vårt intresse är i första hand att se vad som finns i Malvinernas (Falklandsöarnas) omedelbara närhet (20).

Jämfört med de naturtillgångar som öarna har vid kusten och på kontinentalsockeln är möjligheten att utveckla olika ekonomiska aktiviteter i det inre av öarna begränsade. Redan Shackletons rapport talade om nödvändigheten av att diversifiera öarnas ekonomi för att undvika det overdrivna beroendet av ullmarknaden. Flera projekt har föreslagits för att utveckla turismen, utvidga mejeriindustrin och grönsaksodlingen, installera olika hantverksindustrier och i större skala exploatera torvtillgångarna. Men de stora möjligheterna och rikedomarna finns i haven.

Ögruppen med angransande områden ligger precis vid gransen till den antarktiska konvergensen, det vill säga vid det geografiska drag som skiljer det kalla vattnet i Antarktiska sjön från det varmare vattnet vid Malvineroa (Falklandsöarna), vilket påverkas av den Patagoniska kontinentalsockeln. Detta läge ger området en rad tillgångar som inte endast omfattar krill utan även alger, bläckfisk, pingviner, sälar, valar och omkring 75 fiskarter.

Man vet faga om fisketillgångarna även om Sovjet har hållit på att fiska i närheten av Sydgeorgien sedan 60-talet och har lyckats fånga omkring 400 000 tön fram till 1970. Därefter har de inte lamnat någon fullständig informatiön till FAO. Men man uppskattar att de får ca 150 000 tön om aret i Sydatlantområdet. Minskningen av fisket för Polens, Sovjetunionens, Frankrikes och Japans del, som varit kand sedan 1976, beror mer än något annat på att fisktillgången har avtagit på grund av det hejdlösa fisket. Trots detta uppskattar Shackelton att bara exploateringen av blå torsk skulle kunna ge omkring 1 miljon ton per år, en siffra som är mycket hogre än Storbritanniens.

(20) Beträffande resurserna i Antarktisområdet se tidskriften ”Estrategia” nr 43/44 nov-dec. 1976, febr. 1977; Lebedev, v. (1959) Antarktis, Moskva; Camerön, I. (1974) Antartcea:

The Last Continent, London; Bertino, S. (1974) Antartide: II Continente Gelato, Milano och Bond. G. (1979) Antarktis: Okänd kontinent, Uppsala.

36

Sälarna och valarna har exploaterats intensivt sedan slutet på 1800-talet, till den grad att blåvalen (Balaenoptera musculus), knölvalen (Megaptena Novocanglise), pälssälen (Aretocephalus gazella) och sjöelefanten (Mirounga leonina) nästan utrotades. Sedan kort tid tillbaka har de åter ökat i antal. Det finns emellertid andra arter av val och säl som det är gott om i de sydliga vattnen och som det är möjligt att exploatera under kontrollerade former, nämligen minkevalen (Balaenoptera acutoröstrata) eller Balaenoptera Physalus och sälen Artocephalus tropicalis som finns i norra delen av antarktiskonvergensen.

Alger finns längs ögruppen och täcker stora ytor. Det gäller särskilt arten Macrocystis Pyrifera som engelsmannen kalla kelp och tre arter Lessoniae som finns på djupåre vatten. De blir 12 - 18 meter höga och täcker ibland ytor på flera kilometer. Deras betydelse ligger i att de kan användas för livsmedelsindustrin  och den kemiska och farmaceutiska industrin, eftersom de innehåller en kolloid av alginsyra som anvands som bindemedel inom dessa industrier. Algerna har också betydelse för ekosystemet, eftersom deras växtplats ger en omfattande havsfauna. Man beraknar att man skulle kunna exploatera 70 - 80 000 ton alger årligen på öarna.

Krill är en av de havsfyndigheter som mest har uppmärksammats i massmedia och av experter, trots att dess verkliga betydelse är föga känd.

Krill (Euphasia superba) är ett litet kraftdjur på 5 - 6 cm längd som samlas i stora bankar, där välar, fåglar och fiskar saker sin föda. Genom att blavalen så gott som utrotades ökade krillen snabbt, vilket går att man kan exploatera den i stor skala utan att dess fortbestånd eller ekosystemet hotas. Den finns runt så gott som hela den antarktiska kusten men kanske rikligast i just triangeln Malvinerna (Falklandsöarna), Sydshetlands  och Sydsandwichöarna.

Möjligheterna att utnyttja krillen kommersiellt har ännu endast tillvaratagits i begränsad utsträckning. Studier beträffande fångst, lokalisering, fiske och bearbetning inleddes

37

1975. Det året fångade en tysk-polsk expedition nära 250 ton krill på en timme med 50 ton i varje nät. Sedan har man visat att det går att göra fiskmjöl, protein till manniskor och djur, vitaminer, smörjmedel, gödningsmedel, tandkräm,etc. Sovjetunionen och Japån går i spetsen för dessa försök. Sovjetunionen har i medeltal fångat 30 - 40 000 tön krill per år i området kring den antarktiska konvergensen. Uppskattningen av krilltillgången har varierat från några tusen miljoner till 150 - 250 miljoner ton.

I början av 1981 organiserades en vetenskaplig expedition med namnet FIBEX (First International Biomass Experiment), i vilken tio länder deltog. Syftet var att försöka uppskatta mängden krill inom den triangel vi har nämnt, i några områden i Indiska Oceanen och mellan breddgraden 600 S och Antarktis. De preliminara slutsatserna är: att inom triangeln Malvinerna (Falklands), Shetlands-  och Sandwichöarna finns ungefär 10 miljoner ton krill på mellan 20 och 120 meters djup. Man bör tänka på att det är just området mellan ytan och 20 meters djup som är rikast på krill. Om man då antar att där finns dubbla mängden skulle det finnas en total tillgång på 30 miljoner tön. Med hänsyn till återväxttiden skulle det innebära en fångstmöjlighet på 10 miljoner ton årligen inom det omtvistade området.

En andra expedition SIBEX (Second International Biomass Experiment) kommer att äga rum 1984 - 85 för att mer i detalj studera området omkring Sydorkney- och Sydshetlandsöarna, Kerguelenöarna och Rossjön.

8. C. Mineral- och oljetillgångar

Då kriget mellan Argentina och Storbritannien bröt ut aktualiserades frågan om de oljerikedomar som finns omkring ögruppen. Men det är inte bara olja och gas, som finns på kontinentalssockeln utan också fyndigheter av järn, mångan och andra mineraler. Det senare har bara kunnat bekräftas indirekt genom seismiska studier, eftersom geologiska prospekteringar och undersökningar saknas. Försök att uppskatta oljefyndigheterna har däremot nyligen inletts i större skala.

38

Redan i början av 50-talet gjorde argentinska flottans hydrografiska organisation några seismiska studier i södra och östra delarna av Malvinerna (Falklandsöarna), vilka visar på möjligheten av oljefyndigheter av viss betydelse. Detta bekräftas av seismiska undersökningar som gjorts av Lamont Geological Observatory vid Columbia University, av ytundersökningar utförda av Shell 1969 - 70 (21) och senare av United states Geological Survey 1974. Man talar optimistiskt om potentiella bruttoreserver på ungefar 32 000 miljoner kubikmeter. Birmingham University gjorde flera studier i området och visade på möjligheten att de sedimentära bergarterna vid Malvinerna och dess fortsättning till Burwoodbanken (Namuncurá) skulle vara

en förlängning av fagren vid Magallanes sund, där oljan utvinns av Chile och Argentina med en mängd av 6 miljoner kubikmeter per år på fastlandet och inom Magallanes sund. Detta utan att medräkna naturgasen. Professor D.A. Griffiths från samma universitet talade om att ögruppen skulls vara omgiven av stora mängder olja och gas, med fyndigheter som kanske översteg nio gånger de som finns i Nordsjön.

Shaekletons rapport uttrycker sig i mer försiktiga och reserverade ordalag. Den baserar sig på de undersökningar som gjorts av Birmingham University. Man framhåller att det mest intressanta området ligger på djupt hav söder och väster om ögruppen, i närheten av Namuncurábanken (Burwood), statens Island och Magallanes sund. Man vet inte om det faktum att rapporten är mer reserverad angående möjligheterna att exploatera områdets kolväten berodde på undersökningarnas resultat esller eventuella strategiska och ekonomiska hinder (22).

(21) Alla dessa undersökningar orsakade Shells och Essos intresse att exploatera oljan kring Malvinerna.De två multinationella bolagens samtidiga agerande inför generalerna Levinstons och Lanusses regeringar och de diplomatiska påtryckningar som gjordes har analyserats ochdokumenterats i månadstidskriften "Inédito", årg. 5, nr 90 och 91 från juli och augusti 1971.

(22) Se Shackleton, L. op.eit. ss 35 - 120, I, beträffande möjligheten att exploatera dem enligt

rapporten.

39

Rapporten är mycket klar ifråga om de politiska, militära och ekonomiska risker det innebär att exploatera oljefyndigheterna unilateralt. Samarbete med Argentina är av storsta vikt eftersom man skulle kunna bygga oljerörledningar till fastlandet samt utnyttja den erfarenhet, de materiella och mänskliga tillgångar som Argentina håller på att skaffa sig i branschen. Forskning och exploatering bör ske gemensamt eller med tredje part (multinationella foretag). Om ett sådant samarbete inte kommer till stand, anser Shackleton det mycket tvivelaktigt att Argentina tillater utvinning av oljan.

Argentina har redan utforskat omkring 250 km av fastlandet i området omkring sockeln vid Magallanes sund. 1981 och fram till krisen 1982 har ett tiotal borrplattformar anvants far oljeletning i området. Multinationella bolag såsom Shell, Mobil, Atlantic Richfield, Total, Exxon och Denimex och nationella såsom Astra, Bridas ochYPF har investerat cirka 400 miljoner dollar i utforskningen.

Fram till april 1982 hade Total (franskt), Denimex (tyskt) och Bridas exploaterat 5 kallor av 9 planerade i området Rio Gallegos - Magallanes sund. I två källor stötte man på gas som skulle kunna ge 1,5 miljoner kubikmeter om dagen.Shell och YPF har exploaterat området omkring Mägallanes sund utan att traffa på så lovande källor. Exxon borrade under 1981 upp omkring 13 kallor i två block 150 - 180 km öster om sundet. Två av dem gav tecken på gas och olja.

Argentina bad 1981 om forslag för att utforska ett område på 200 sjömils avstånd och gav sedan licensen till Mobil och Atlantic Richfield. Detta orsakade protester från brittiska regeringen som underströk att området inte var argentinskt, eftersom gransen mellan öarna och fastlandet borde vara mittlinjen. Argentina svarade att något sådant inte var acceptabelt, allrahelst som öarna var argentinska (23).

(23)  En allmän informatiön om den argentinska oljan, försäljning och prospektering finns i: LatinAmerica Weekly Report. 14 May 1982, ss 1 - 2; World Oil, July 1980, ss 55 - 56 och Petroleum Economist (1979) Latin America and Caribbean Oil Report, London.

40

Shackletons rapport nämner inte tre andra områden som har möjliga tillgångar på gas och olja, nämligen området beläget omkring 250 km noröost om ögruppen (av argentinarna kallat Riverosänkan), området 350 km ostsydost om öarna som kallas Mosconisänkan och till slut den sedimentara sänkan 100 km nordöst om Georgien. Av dessa tre skulle Riverosänkan ha de storsta möjligheterna till exploatering i framtiden eftersam d en ligger på 20 0 meters d j up, medan de andra två ligger på ett djup av mellan 1 000 och 2 000 meter (24).

USA Geological Survey uppskattar de möjliga fyndigheterna sedimentsänkorna, som ligger 200 m djupt eller grundare på havsbottens, till 32 000 miljoner kubikmeter. Det ar en fyndighet som skulle ligga mellan Rio Gallegos - staten Island - Banco Namuncurá (Burwood) - Cuenca Rivero med en yta som motsvarar Sveriges. Enligt många är denna siffra överdriven, men även om det bara finns en tiondel, skulls dessa fyndigheter vara lovande eftersom de skulle täcka Argentinas behov av olja under 100 år om man ser till landets nuvarande behov och räknar med en årlig ökning på 1 %.

9. Suveränitet? Varför krig?

Den 19 mars 1982 steg ett trettiotal argentinare iland på ön San Pedro (Sydgeorgien) för att nedmöntera ett gammalt valfaktori och hissade då den argentinska flaggan. London såg aktionen som en provokation och beordrade Endurance, som befann sig i närheten att ge sig dit för att undersöka saken, samtidigt som atomubåten Superb satte kurs mot öarna. Den 27 mars avgick fem argentinska krigsfartyg med okänd destination. Tre dägar senare styrde den argentinska flottan mot Puerto Argentino (Stanley) och intog Malvinerna – Falklandsöarna den 2 april och följande dag Sydgeorgien. De första timmarna val London fyllt av bestörtning, men svaret lät inte vanta på sig. Efter 48 timmar bemötte man aktiönen med en omfattande marinstyrka.

(24) Se Zambrano, J. (1971) ”Las Cuencas Sedimentarias en la Plataforma Argentina”, Petrotecnia, årg. XXI, nr 4, ss 26 - 37 och Pocoví, ,Dl. (1975) "Cuencas Sedimentarias del Mar Argentino”, Revista de la Escuela de Defensa, nr 10, december.

41

Medan denna styrka gick över Atlanten försökte man på olika vägar finna en icke-militärlosning, men de militära aktiönerna började efterhand dominera scenen. Det var uppenbart att den teknologiska och militära överlägsenheten skulle segra, desto mer som Storbritannien räknade med så maktiga allierade som USA.

Men en viktig fråga är varför de argentinska militärerna satte igång ett så svart militärt foretag? Och varför svarade britterna med två tredjedelar av sin flotta, när de alltid betraktat öarna som ett område av sekundär betydelse?

Vi skall i det foljande försöka belysa några faktorer som skulle kunna hjalpa till att förklara dessa frågor.

När det gäller argentinarna, skulls sanningen kunna vara så enkel som massmedia framställer den, att militärerna var så insnärjda i sin egen despotism och i den socio-ekonomiska kris som de hjälpt till att skapa, att de inte hade någon annan utväg än att ta riskerna med en invasion av Malvinerna-Falklandsöarna?

Det är en ovedersäglig sanning att militärerna under senare år genom att utan begränsningar tillämp en doktrin om den natiönella sakerheten gjort repression och mord till sin mest använda metod. Ett delat folk, nästan 30 000 döda, omkring 5 000 politiska fångar, nästan 15 000 försvunna och tusentals argentinare i exil är ett smärtsamt saldo.

Vad landets ekonomi beträffar är det lika illa, som när det gäller de sociala förhållandena. Utlandsskulden femdubblades mellan 1976 och 1981, en stor del av produktiviteten går om

intet genom att statliga industrier saljs eller stänga tullarna sanks, dollarvärdet steg från 2 000 pesos pesos i januari 1981 till ca 13 000 i juni 1982 och en rad ekonomiska åtgärder tillgrips. Den inhemska produktionen per invånare minskede med 13 % mellan 1976 och 1981, industriproduktiönen med 17 %, bruttoinvesteringen med nästan lika mycket liksom efterfrågan i stort och konsumtionen av varor och tjänster. Arbetarnas reella genomsnittslöner minskade bara mellan 1979 och1981 med mer än 20 %, medan inflatiönen har fortsatt okontrollerat. Under de två sista åren har den ”stabiliserats” till

42

omkring 100 %. Fattigdomen och arbetslösheten är mycket utbredd. Arbetslösheten är högre än någonsin med 1 200 000 utan arbete. Allt detta är resultatet av en ”stabiliseringsplan”som syftade till att l”minska budgetunderskottet”, öppna den argentinska ekonomin för världsmarknaden, tillåta marknadskrafter att fritt agera och stimulera efterfrågan”.

Mot slutet av 1981 f~renar sig flera militära grupper med de kritiska röster som höjs från CGT, Multipartidaria och andra sociopolitiska organisationer, vilka menar att den ekonomiska politiken misslyckats och att den orsakat nöd för en majoritet av folket och stora rikedomar at några få och att det är nödvandigt att ändra riktning. CCT har organiserat flera mobiliseringar och strejker de två sista åren, t ex den 22 juli, den. 7 november 1981 och den 30 mars 1982. Man kräver enträget att den politiska demokratin och den sociala ordningen  skulle återinföras och stagnatiönen och nöden övervinnas. Man begar attt de konstitutionella rättigheterna och garantierna får tillämpas utan inskränkning, att undantagstillståndet upphävs, att repressionen avskaffas, att alla politiska fångar befrias, att problemet med de försvunna utreds, rättvisa löner, full sysselsättning och ett värdigt liv" (25). Multipartidaria, som omfattar peronister, radikaler, ”desarrollistas" (utvecklingsvänliga), kristdemokrater och intransigentes (”ofördragsamma”) tillika med andra politiska partier har gjort flera liknande uttalanden och även de organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna. Ställd inför en sådan socioekonomisk situation och ett sådant tryck var regimen tvungen att söka en enande faktor. Därtill kom det historiska trycket att förr eller senare ta itu med problemet om suveräniteten över Malvinerna, övertygelsen om öarnas geopolitiska, strategiska och ekonomiska betydelse samt sexton års fruktlösa  överlaggningar med Storbritannien. Man menade sig strida för en rättvis sak, att det fanns historiska, juridiska och geografiska skäl för vänad aktion och

(25) Detta har framhålits flera gåger. Se t ex det uttalande som ublicerades i dagstidningen Crónica den april 1982.

43

att bakom en sådan stöd det argentinska folket och länderna i tredje varlden. Man räknade med USAs neutralitet, Sovjetunionens stad och en långsam eller ljum reaktiön från Storbritannien.

De hade rätt när de raknade med stöd från folket och majoriteten av tredje varldens länder. Trots det fungerade en del inte som de hade vantat. Det går att man måste tänka att de argentinska militärernas attityd antingen var något forhastad eller att de litade far mycket på sina "vanner".

a) De trodde att Sovjetunionen på grund av de ekonomiska förbindelserna som förenar de två länderna och på grund av sin traditionella antikoloniala installning genast skulle stödja dem i säkerhetsrådet med veto mot resolutioner emot ett tillbakadragande av trupperna. Vad de inte tankte på var att Sovjetunionen har problem med japanerna beträffande Kurilska öarna och att de inte ville ha ett precedensfall samt att de föredrar att låta den etablerade internatienella rätten råda i ett sådant fall. Sovjetunionen har dessutom alltför många problem inom sitt intresseområde för att ta sig om ännu ett. Argentina är för närvarande inte så viktigt och man är medveten om antikommunismen bland militärerna och folket i al1mänhet. Det är mycket viktigare att nåöverenskommelse med USA, Västeuropa och NATO.

b) De trodde att de i USA hade en vän och allierad, som man vunnit genom sin antikommunism, den ekonomiska politiken, det stöd man gett till Reagan i Centralamerika genom att sända vapen och militära rådgivare till Honduras, Guatemala och El Salvador, genom att stödja organiserandet av SATO, genom att ta avstånd från de alliansfria ländernas rörelse och genom att "erbjuda möjligheter att installera eller utnyttja militära baser inom det omtvistade området. De förbisåg att Storbritannien är en mycket viktig alliarad till USA i alla aspekter när det gäller den strategiska politiken i världen och inte minst när det gäller NATO och Västeuropa.

c) De  missberäknade britternas reaktion ochdet stöd de skulle få från de hogindustrialiserade länderna.

d) De trodde att stödet från TIAR (Riopåkten) och hela

44

Latinamerika skulle vara mer ”militärt” än vad det visade sig vara, då det i huvudsak var ett moraliskt Och pragmatiskt stöd, som oftast tog hänsyn till inrikespolitiska frågor och innebär krav på. att OAS' och TIARs stadgar skrevs in i FNs stadgar.

e) De litade på att CGT och andra arbetarorganisationer, de politiska partierna och organisationer som kämpade för de mänskliga rättigheterna skulle ställa upp som en man bakom aktionen för ett återtagande av suveräniteten över Malvinerna

Beträffande det sistnämnda gjorde militärerna en riktig bedömning, men vad de inte förstod var att suveränitetsbegreppet uppfattades olika. För majoriteten av militärerna är den viktigaste tolkningen av suveränitet en geopolitisk och territoriell integrering, eftersom det nästan är enda sattet att forsvara sin närvaro i landets sociopolitiska sammanhang. Men för många i de politiska partierna, i fackföreningarna, i organisationerna för de mänskliga rättigheterna ete. har suveräniteten en mer omfattande innebörd.

Kampen gäller för dem inte bara ett återtagande av Malvinerna utan också en verklig integrering av det omtvistade området, vars rikedomar bör exploateras till landets fördel. Varje individ bör vara suveran, kunna bestämma över sin egen person i den sociala helheten och respekteras i sin integritet, ha rätt att uttrycka sin mening, protestera, bilda foreningar och välja sina representanter, ha rätt till mat, bostad, kläder,utbildning,kultur, arbete och en tillfredsställande lön.

Kriget är inte bara ett krig mellan ett hogindustrialiserat land och ett annat mindre industrialiserat eller underutvecklat land, vilka båda försöker driva igenom sin rätt på bekostnad av den andra parten. I Argentina förs samtidigt en annan kamp, vars resultat är svåra att forutse: En frönt som framförallt tänker på att öarna skall integreras juridiskt med Argentina och en annan frönt som kämpar för en suveränitet i vidare och mer allomfattande bemärkelse. Därfor är det oriktigt att säga att Storbritannien har kämpat mot ”fascismen"

eller mot en ”fascistisk junta” och alltså se kriget som en kamp av "fascism mot demokrati”.  Storbritannien har snarare kampat mot två fronter som står förenade i kravet på Argentinas suveränitet över Malvinerna. Men suveräniteten har olika betydelse för var och en av de båda fronterna.

När det gäller Storbritannien blir frågan: Varför reagerade Margaret Thatchers regering med en så kraftfull militäraktiön på något som ansågs vara ett sekundärt problem? Enligt det svar som premiarministern gav världen skulle man uppmana andra angripare att göra detsamma om man inte bemötte angreppet och internationell rätt skulle försvagas. Om man inte agerade skulle det också väcka tvivel på Storbritanniens och dess allierades beslutsamhet att möta provokationer. Därför måste man kämpa mot de "fascistiskall krafterna.

Även om detta kan verka övertygande bör man soka efter andra motiv som ligger bakom agerandet.

Ett förvånande faktum är att den konservativa regeringen i Storbritannien på ett sent stadium upptäckt att det i Argentina existerar repression och tortyr samt att respekt för de manskliga rättigheterna saknas. Emellertid säljer man vapen till Argentina, landet beviljas krediter och handeln ökade med 60 % mellan 1977 och 1981.

Det är inte mindre förvånande att Margaret Thatcher var en av dem som under diskussionerna i parlamentet 1981 angående möjligheterna att ge öborna brittiskt medborgarskap motsatte sig detta.

Det finns skäl för antägandet att Margaret Thatchers regering under de första veckorna av krisen handlade huvudsakligen av inrikespolitiska hänsyn.

Helt kortfattat vill vi nämna att den ekonomiska politiken under senare år inte har gett de ”positiva” resultat, som skulle visat sig i en förbättrad levnadsstandard för britterna. En inflatiön på i medeltal 13 % de senaste åren, en fortsättning på den negativa handelsbalansen, som bara under ”1981 var mindre än 5 000 miljoner dollar, en negativ ökning av BNP på - 2%, en säkning av den privata konsumtionen på 3 % och av de reella lönerna på 15% under de senaste tre åren samt en kraftig

46

ökning av arbetslösheten från 1,3 miljoner i mars 1979 då M. Thatcher övertog regeringen till 3,1 miljoner i april 1982. Townseeds (26) uppskattning gällande 1979 att omkring 5 miljoner britter "utstod hunger" bör nog redan vara i underkant och desto mer om vi tänker på att det dessutom fanns 13 miljoner människor, som levde på gransen till fattigdom, och som nu i inte ringa omfattning har förlorat sitt arbete, sina sociala förmåner eller sin köpkraft i samband med minskningen av lönerna.

Den traditionella brittiska stabiliteten hotas på grund av de socioekonomiska problem detta orsakar och den politiska polarisering som avspeglar sig inte endast i problem på  Nordirland, järnvägsstrejkerna, strejkerna bland kolgruvsarbetarna etc, utan också i de undersökningar som gjordes i mars 1982 och som visade att 30 % av valmanskåren stödde det konservativa partiet, medan Labourpartiet fick 31 % och koalitionen mellan socialdemokraterna och liberalerna 38 %. Denna har därigenom blivit ett reellt alternativ till de två traditionella partierna. Därför behövde Margaret Thatchers regering något som skapade en nationell enighet som skulle göra att den overlevde politiskt. Det fanns då inte något bättre än att inför krisen om Malvinerna-Falklandsöarna sända en stor militärstyrka, som kunde visa att "imperiet fortfarande levde”.

Att regeringen Thatcher uppnådde en rad fördelar med krisen 1982 står klart. Den tystade de fIesta kritiska rösterna, folkets uppmärksamhet på de inhemska socioekonomiska problemen avleddes och man fick ett betydande stöd i valmanskåren, då man i början av juni 1982 i fyllnadsvalen fick 44 % och 55 %, då de brittiska styrkorna trängde in i öarnas huvudstad i mitten på somma månad. På så sätt neutraliserades koalitionen mellan socialdemokraterna och liberalerna.

Men trots det har allt inte gått som Margaret Thatcher hade önskat och det kommer att få könsekvenser på kortare och langre sikt: a) Hon tradde att det inhemska stödet skulle vara

(26) Townseed, P. (1979) Poverty in the United Kingdom.Penguin, Middlesex.

47

totalt men mötte en pacifistisk och antimilitäristisk rörelse av ganska stor betydelse. b) Hon litade på regeringen Reagans möjlighet att påverka den argentinska militärjuntan, som hon nedlåtande ansåg regera i något av en "bananrepubliktyp". c) Hon trodde på ett obegränsat stöd från sina allierade aeh särskilt från USA utan att tänka på att USA även hade strategiska intressen att skydda i Latinomerika. d) Hon trodde på en lätt seger med föga motstånd från de argentinska styrkorna och utan stora förluster ifråga om material och människoliv. e) Hon trodde naivt att den sociala instabiliteten inom landet, de ekonomiska problemen och den sociala polariseringen kunde lösas med en aktion riktad utåt. f) Hon ansåg att en militär seger över Argentina skulle innebära ett slut på den territoriella tvisten då man "kastade ut inkräktarnal1, så att Storbritannien fick öarna. Därigenom visade hon att hon inte förstod problemet och den historiska dynamiken. Att vilja etablera en brittisk domän av kolonialt snitt ökar den konstanta faran för nya krig, eftersom varje beslut som gäller öarnas framtid måste innebära en överenskommelse med Argentina. Åtgärder som vidtas utan Argentinas medverkan kan få stora diplomatiska, politiska, ekonomiska och militära könsekvenser.

Bör man kritisera de argentinska militärernas aktiön att ta öarna med vapen?

Utan tvivel borde man det, om aktionen sattes igång bara för att overleva politiskt och för att få folket att glömma det ekonomiska och sociala kaos som existerar i landet. Också om man ser till internationall rätt, eftersom militärerna hade krankt principerna i FNs stadgar, artikel 2, punkt 4, i vilken alla länder förbinder sig att inte använda våld eller vapen för att lösa sina territoriella tvister om inte alla diplomatiska utvägar utnyttjats. Vi kan kritisera den argentinska regeringen för att den de senaste åren isolerat sig från internatiönella fora, tagit avstånd från de alliansfria staterna och inte förklarat sin sak inför de europeiska länderna.

48

Man bör också kritisera britterna för att de fortsatts på den militära vägen och för att regeringen handlade utifrån de inhemska problemen. Krisen 1982 visar att de har ignorerat nästan 150 års protester från Argentina med krav på att aterfå öarna, och att de på sätt och vis föraktar Argentinarnäs försök att under de senaste 16 aren i internationella organisationer som FN eller genom bilaterala överläggningarna nå en fredlig lösning. Man har gömt sig bakom internationell rätt och sett frågan om öbornas självbestämmanderätt som den viktigaste principen för att avgöra tvisten.

10. Krisen 1982. Könsekvenser

Kriget om Malvinerna-Falklandsöarna har inte endast varit en lokal konflikt utan betydelse för världspolitiken. Även om vi inte kan sia om de inblandades främtid, kan vi andå forutsäga något om konfliktens konsekvenser på längre sikt och dess inverkan på öarna.

Kriget med förluster till ett värde av ca 6 000 miljoner dollar (27) har gett flera viktiga informationer ur strategisk-militär synvinkel både vad gäller vapentyper och den roll information och kommunikation spelar. Marinstyrkorna spelar en mindre roll än vad man trott de skulle göra. Det var de snabba och medelsnabba fartygen och de med högt utvecklad teknologi som var viktiga. Hangarfartygen har fortfarande betydelse för transport av truper, flygplan och helikoptrar för längre avstånd, men de blir alltmer sårbara för de moderna vapnen och lättare att förstora. Därför behovs flera flyg- och marinenheter för att skydda dem. För att undvika förödande slag mot en styrka som transporteras över havet, råder experterna att använda flera lätta hangar

(27) BBC sade i en av sina kommentarer i "The World Today" den 6 juni 1982 att kostnaderna för det brittiska militära foretägat lag på ungefar 5 600 miljoner dollar och The Guardian uppskattade det till 3 000 miljoner en vecka tidigare, varför vi inte anser den siffra vi nämner som överdriven med hänsyn till båda pårterna.

49

fartyg istället för en enda ”flytande fästning”. En annan erfarenhet är betydelsen av att informatiön lämnas snabbt, effektivt och trovärdigt för att landets militära och diplomatiska agerande skall få stöd. Hur viktigt det är har vi kunnat se här i Europa: ”Argentinarna dör i hundratals, brittarna förlorar mellan en och tio”, ”de argentinska fartygen sänks snabbt medan de brittiska håller sig flytande under flera dagar", ”de argentinska bomb flygplanen orsakar inga förluster eller om de går det är det mycket sma förluster, medan de brittiska bombplanen har en fruktansvard precisionll, ”de argentinska flygplanen exploderar i luften när de traffas av misiler, medan de brittiska plan en forsvinner i dimman eller faller i havet" (28).

Ännu en gång bekräftas FNs ineffektivitet, då två pårter inte visar någon vilja att inställa fientligheterna eller nå en fredlig lösning på problemet. Stormakterna har "fortfarande en fordel när det galler att indirekt påverka den internationella rätten eller händelserna på det diplomatiska planet genom att utnyttja vetorätten i säkerhetsrådet.

Andra organ som går försvagade ur konflikten är OAS och Riopakten, eftersom det stöd som USA har gett Storbritannien inneburit att en grundregel i det interamerikanska spelet förändrats, eftersom den ryktbara Monroedoktrinen har setts som en faktor som skulle hindra varje militär aktion från ett land som inte hör till området. Det är på grundval av detta som TIAR (Riopakten) skapades 1947, även om man bör se det mot bakgrund av det kalla kriget och som en önskan från USAs sida att skapa ett panomerikanskt system i överensstämmelse med sin egen strategi. Genom att ha stött en nation som inte hör till den amerikanska kontinenten skapade USA ett preeedensfall, som på lang sikt kan vara till nackdel för dem,

(28) Att informatiönen var sådan kan man se i europeiska tidningar. En liknande kritik gjordes av The Guardian den 5 juni 1982 och Dagens Nyheter den 22 juni 1982.

50

eftersom USAs möjlighet att styra och utnyttja OAS och TIAR därmed minskade.

Man kan säga att USA är en av de stora förlorarna, eftersom en strategisk svaghet i NATO avslöjades då en flank blottades i och med att den brittiska flottan lämnade Nordatlanten. Dessutom bekräftas att USA är en stormakt på nedgång, eftersom de inte kunde påverka handelserna mer än i begransad utsträckning. USA saknar den moraliska, militära och materiella kapacitet som man tidigare hade och som på 50-talet gjorde att man kunde infora en viss ordning i Latinomerika. Sovjetunionen har, trots att det endast stött Argentina på ett ljumt sätt, möligheter att knyta närmare förbindelser med Latinomerika och särskilt med Argentina. Men dessa möjligheter blir större eller mindre beroende på Sovjets intresse, den politiska utvecklingen inom Argentina och på att de ekonomiska förbindelserna fortsätter.

För Latinomerika har konflikten fått konsekvenser av både negativ och positiv art. Militärernas roll har stärkts i de länder som hotas av gränstvister. Den chilensk-argentinska konflikten om Beaglekanalen och angransande öar har nu mindre chanser att lösas inom närmaste tiden, vilket Storbritannien kommer att försöka utnyttja.

Konflikten har varit positiv dels på grund av vad som hande i OAS ooh TIAR dels för att den har motverkat Argentinas möjlighet att intervenera i El Salvador och USA att utöva påtryckning för en interomerikansk solidaritet i den "antikommunistiska" kampen i Centralomerika.

Kuba och Nicaragua har tack vare det stöd de gett Argentina något lyckats minska den isolering från övriga Latinomerika de befunnit sig i de senaste åren.

Man kan förmoda att de regionala pakterna förstärkts i viss grad, särskilt den andinska pakten och i något mindre utsträckning SELA, tack vare Argentinas försök till att få tillstånd eller öka samarbetet inom alla läger i Latinamerika samt försök att spela en viktig roll inom kontinenten. Samtidigt som Argentina kommer att vilja förbättra sina relationer med stormakterna, kommer det att försöka stärka sin

51

sin inriktning på Latinomerika och tredje varlden. Förbindelserna mellan Argentina Ochde hogt utvecklade länderna är skadade för en langre tid, särskilt med Storbritannien och USA. Ifråga om Argentinas ekonomi medförde konflikten att underskottet ökade betydligt, handelsförbindelsern stördes, kapitalflykten satte igång, valutareserven minskade och svårigheterna att få utlandska kreditar ökade. Tillsammans med de tidigare analyserade problemen kommer detta att göra att landet måste ta avstånd från den monetära politiken delvis eller helt beroende på olika socioekonomiska och politiska faktorer inom och utom landet.

De peronistiska grupperna och andra politiska och sociala rörelser har gynnats, eftersom krigets utveckling gjort det möjligt för dem att agera öppet och att direkt eller indirekt bli erkända. Det kommer att bli svårt att tysta dem och man kommer att lyssna på några av deras krav. Antagligen blir det en ”demokratiseringsprocess", även om allt tyder på att den inte blir radikal.

I Storbritannien stärker konflikten de militära sektorerna, vilka snart kommer att framhålla nödvändigheten av att öka de väpnade styrkornas antal och den militära budgeten. De kommer att förena detta med en förändring av upprustningspolitiken och strategin i enlighet med NATOs bestämmalser och dess enklaver runt om i världen.

Man kommer att åter ta upp den roll som de brittiska styrkorna spelar inom NATO, de konventionella styrkonras betydelse och de politiska och ekonomiska banden med USA och Latinomerika.

Förr eller senare kommer Thatchers strategi att militarisera konflikten ocha tt vilja integrera öarna, att tas upp till debatt inom landet.

Varje brittiskt försök att ge öarna en status som inte innesluter en permanent överenskommelse med Argentina är dömt att misslyckas, eftersom det skulle innebära politiska, militära och ekonomiska konsekvenser för Storbritannien och ett fördömande från de fIesta länder i Latinomerika och i

52

tredje världen. Så småningom, om deras intressen påverkas, kan det innebära fördömandet från några högt industrialiserade länder som tidigare var Storbritanniens allierade. Storbritannien kommer att försöka sända fler "nybyggare" till öarna för att öka den brittiska närvaron. Området kommer att militariseras till en kostnad som ligger mellan 500 och 800 miljoner dollar per år (29). Man kan förmoda att Storbritannien kommer att underlåta tillämpa FNs resolutioner 1514, 2065 och 502 för att avkolonialisera Malvinerna. Därmed är det risk att Sydatlanten kommer att förbli en osäker fråga för lång tid framåt. Sannolikt kommer det att gå några år innan man börjar överläggningar på diplomatisk nivå.  

(29) I "America Latina: Informe político” av den 11 juni 1982 uppskattas den militära budgeten till 720 miljoner dollar.

53

BILAGA: Geografisk namn som används av Argentina respektive

                 Storbritannien i samband med öarna

Argentina

Storbritannien

Malvinas

Sebaldes

i. del Rosario

i. Culebra

i. Trinidad

i. Goicoechea i. San Rafael

i.San José

i.deBorbön

i. Aguila

i. Jorge

i. Pelada

i. de los Leones Marinos

i. María

i.Bougainville

i.Gran Malvina

i.  Soledad

i. del Pasaje

i. Vigía

i.Remolinos

mt. Independencia

mt. Rosalía

alt. Rivadavia

estrecho San Carlos

Bahía Anunciación

Ensenada Luisa

Bahía Baja

Bahía del Laberinto

Bahía de los Abrigos 

Canal Auila

Bahía de San Julián 

Bahía 9 de Julio

Bahía S. Francisco de Paula

Falklands

Jason

Caracas

Sedge

Saunders

New Island

Beaver

Pebble

Speedwell

George

Barren

Sea Lion

Bleaker

Lively

West Falkland

East Falkland

Passage

Keppel

West Point

Adam

Rosalie

Wickham Heights

Falkland Sound

Berkely Sound

Lively Sound

Low Sound

Adventure Sound

Bay of Harbours

Eagle Passage

Queen Charlote Bay

King George Bay

Byron Sound

54

Bahía de la Cruzada

Canal colón

Ensenada del Noroeste

Bahía de la Ruiz Puente

Bahía Libertad

Cabo Leal

Puerto Argentino

i. San Pedro

Keppel Sound

Smilie Channel

Foul Bay

Grantham Sound

Ruggles Bay

Cape Dolphin

Port Stanley

South Georgia

55

BIBLIOGRAFI

-Ander,S.(1980) Pinguinland.Resa till Falklandsöarna och Antarktis.Karlstad

-Aparicio,F. de (utg.1958) La Argentina. Suma de Geografía.6 vol. Buenos Aires

-América Latina: Informe Político.London

-Arce,J.(1950) Las Malvinas. Madrid

-Baker,H.A. (1924) Final Report on Geological Investigation in the Falkland

Islands. London

- Beck, P.(1982) “Cooperative Confrontation in the Falkland Islands Dispute”. Journal of Interam.  

  Studies and World Affairs, vol.24 Nº1, pp.37-58

-Bertino,S.(1974) Antartide:II Continente Gelato.Milano

-Bond,G.(1979) Antarktis:Okänd Kontinent.Uppsala

-Cameron,I.(1974) Antarctica. The Last Continent.London

-Castro,M.(1958)·Solucionando Problemas Argentinos.Buenos Aires

-Cawkell,M.B.et al. (1961) The Falkland Islands.London

-Consejo Nacional de Geografía (1941) Anuario Geográfico Argentino. Buenos Aires

-Dans,F.(1955) Reseña Geográfica de las Islas Malvinas.Buenos Aires

-Darwin,Ch.(1958) The Voyage of the Beagle.New York

-Groussac,P.(1936) Las Islas Malvinas.Buenos Aires

-Halle,T.G.(1912)"On the Geological Structure and History of the Falkland Islands".Bulletin of the Geol.Inst.of the Univ.of Upsala,vol.XI,pp.118-205

-Hickey,J.(1977)"Keep the Falklands British”. Interomerican Ec.Affairs,vol.XXXI,

Nº1 ,pp. 77-88

-HMSO (olika år) Falkland Islands: Report of the Census…1962,1972 and 1980. London

-HMSO (olika år) Falkland Islands and Dependencies:Report för the Year…London

-Institut fur Iberoomerika-kunde (1982) Der Malwinen/Falkland Konflikt.Hamburg

-Instituto Argentino de Estudios Estratégicos:Revista Estrategia.Buenos Aires

-Latin American Regional Reports.London

-Latin America Weekly Report. London

-Lebedev,V.(1959) Antarctis.Moskva

-Metford,J .C. (1968) "Falkland or Malvinas?The Background to the Dispute".Internatiönal Affairs,vol.44,No3,pp.463-483

-Moreno,J.C.(1950) Nuestras Malvinas.La Antártida.Buenos Aires

-Munilla,O.G.(1948)El Conflicto Anglo-español de 1770.Sevilla

-Petroleum Economist (1979) Latin Omerica and Caribbean Oil Report.London

-Pocovi,A.(1975)"Cuencas Sedimentarias del Mar Argentino" Revista de 1a Escuela

de Defensa,Nºl0,Dic.

-Rodriguez,L.(1976)"Malvinas: Su Estructura Socioeconómica".Revista Argentina de

56

Relaciones Internacionales,año II,Nº5, pp.17-73

-Royal Institute of International Affairs: The World Today.London

-Royal Institute of International Affairs (1982) The Falkland Islands Dispute.

International Dimensions.London

-Ruiz Moreno,I. (1982) El Derecho de Soberanía de las Islas Malvinas y Adyacencias de la República Argentina. Buenos Aires.

-Shackleton,Lord (1976)Economic Survey of the Falkland Islands.2vol.HMSO.Londin En sammanfattning firms i The Geographical Journal·,vol.143,part I,pp.1-13,March: 1977.

-Skottsberg,G. (1913)A Botanical Survey of the Falkland Islands.Botanische Ergebnisse der Schwedische Expeditionen nach Patagonien und der Feuerlande, 1907-1909. Upsala and Stockholm

-Strange,I.(1981) The Falkland Islands. London. 2 ed.

-Townseed,P.(1979)Poverty in the United Kingdom.Penguin,Middlesex

-United Nations (olika år) Yearbook o£ the United Nations. New York

-Universidad de Buenos Aires (1957) Colección de Documentos Relativos a la Historia de las Islas Malvinas.Buenos Aires

-Zambrano, J. (1971 ) “Las Cuenca Sedimentarias en la Plataforma Continental Argentina ". Petrotecnia, vol.XXI, Nº4, pp. 26- 37

-World Oil.New York

Samt olika tidningar såsom: La Nación, Clarin, Crónica, Dagens Nyheter, Svenska

Dagbladet, Le Monde, LondonTimes, The Guardian, New Statesman,etc.